ingenting stämmer längre. allt jag skriver suddar jag ut, allt jag ska minnas förtränger jag.. ingenting duger längre. men hur ska jag kunna motstå?

hur ska jag minnas punkt, adverb,att gå ut genom dörren och inte fönstret, att ta på mig byxorna med ett ben i taget, när du har tagit över min hjärna? varenda litet uns av utrymme är nu blottat. när till och med mitt näsblod påminner mig om dig känner jag mig inte längre som mig själv.
varje gång jag vrider huvudet till höger förväntar jag mig dig sittandes där, och jag blir livrädd varenda gång du inte är där. tills jag inser att du sitter på min vänstra sida och skrattar åt min löjlighet.
varje gång vi kysser varandra hejdå, och du drar tillbaka mig när jag börjat gå för en sista kyss, då inser jag att jag kommer dö. för jag har nått botten, det finns inget vaccin emot min sjukdom. det finns inget bot emot mitt virus.

och det riktigt jävliga är, att jag är beroende av den, jag är en missbrukare av den. jag kommer dö av kärleken.

Kärleken kommer ha mig död imorgon.