Snälla mamma släck inte lampan!

Tankarna for runt i huvudet på honom, klockan var 22:13 och Lucas hade lyckats övertala sina föräldrar att få vara uppe ett tag till, men nu tyckte de att klockan hade blivit alldeles för mycket för en 8 åring att vara vaken. Modern tog ett mjukt men bestämt grepp om hans hand, han visste att det inte skulle hjälpa att tjata mer. Hon ledde honom från det varmt upplysta vardagsrummet, in till den mörka, skulptur och tavelbeklädda korridoren som förde dem till hans rum.

Denna natt, inte olikt de andra stod dörren till hans rum lite på glänt, området innanför dörren var dränkt i ett otäckt mörker. Han stannade och kollade upp på sin moder som inte gav honom så mycket som en blick, hon suckade djupt och han kunde höra ett rassel från hennes lungor. Håret reste sig på hans nacke, varför lät hon så. Ljudet var omänskligt, han hade aldrig hört något liknande. Hon tog ännu ett djupt andetag, vid varje inandningarna uppstod ett rassel, vars läte var svårt att identifiera och vid utandning ett hest, kallt tjutande.

"Hur mår du mamma? Varför låter du sådär?!" Hans mamma behöll blicken tomt stirrande framåt mot hans dörr, ytterligare ett andetag, ett långt tjut uppstod åtföljt av hennes röst som var ovanligt stel och med en antydan till de rassel han hört tidigare. "Jag mår inte alls bra, jag är mycket sjuk!" Hon rörde inte en min på sitt tillsynes stela ansiktsuttryck. "Du ska hjälpa mamma att bli bättre förstår du, mamma behöver din hjälp, vill du hjälpa mamma?" Hennes röst var fortfarande stel och kall, det var nästan som om hon läste från ett papper, helt känslolöst.

Svaret skrämde Lucas, han visste inte vad han skulle säga, han tittade upp mot henne igen. "Jo, jag vill hjälpa dig mamma!" Lyckades han tillslut pipa fram som i en osäker viskning. "Vad bra!" En antydan av ett leende syntes på hennes läppar, rummet blev med ens kallare. Hon puttade upp dörren till hans rum tände taklampan och pekade mot sängen, fortfarande utan att titta på honom. "Gör mamma frisk och lycklig igen!" Hon knuffade honom försiktigt i ryggen med sitt knä, han tog några osäkra steg närmare sängen, men stannade tillräckligt långt bort från springan som uppstod mellan sängen och golvet. Han gillade inte den glipan, det kändes alltid som om något låg där under och bara väntade på att greppa honom med sina långa, smala fingrar och dra honom under.

Han vände sig mot sin mamma igen. "Jag vill hjälpa dig mamma men hur?" Modern vände äntligen blicken, hon stirrade honom rakt in i ögonen, tjut, rassel, tjut. "Tänk inget mer på det du, det kommer lösa sig, tro mig!" Hennes iskalla blick skar sig in och han blev tvungen att titta bort, hon skrämde honom, det var något galet över hennes ljusblå ögon och smala strama läppar. Istället för att se henne i ögonen tittade han istället mot hennes hand, som låg och vilade mot lampknappen.

Han fylldes av fasa, tänkte hon släcka innan han lagt sig i sängen, i skydd av sin mur gjord av täcke och kuddar som höll honom säker under natten. "Snälla mamma, släck inte lampan, inte än!" Hennes blick var fortfarande hårt fokuserad på Lucas, ett leende spred sig i hennes ansikte som sedan övergick i ett hysteriskt tjut och rasslade skratt.

*Klick* lampan slocknade och dörren slog igen, mörkret som omslöt honom var ogenomträngligt, han försökte fästa blicken på något men det var lönlöst. Paniken inom honom växte, han försökte skrika men inget hände. Vad skulle han ta sig till, hjärtat slog så hårt i bröstet på honom, han kunde höra ljud från olika håll i rummet som långsamt tog sig närmare och närmare. Plötsligt vek sig benen på honom och han föll ihop på golvet. Hans sista ljud var en snyftande viskning: "Mamma, varför?"