[Jag ska beskriva för er de lidelser som flödar genom pennan i fingrarnas bläckfloder]

Som iskallt blod klibbar fast under sulorna under hemgång sena nätter om onsdagar och helger. Helhjärtade försök som fastnar, blickstilla. En betraktelse bland många att ta sats ur - nå fram, säga: det här är jag. Tillmötesgå med bröstet, låta ögonens mångfacetterade kulör berätta historien om en pojke vars sorger bottnade i missförstånden, sedan hantera läppspasmerna; vad vore världen utan oss? Har du någon idé? Inte jag heller, bara den om cirkellöparens upplevelser och insikter: ack, det är ett pinsamt öde, att låta kroppen lätta från avföringens tyngd var än det behagar! Jag kan inte tänka mig vad flugorna skvallrar om i solens asfaltsbitande gassande!
Evigt fortskridande utan möjlighet att nå hela vägen fran - erkänn, vem än, att det inte går att finna en slutgiltig lösning! En metaforisk desperation: naken utan att blotta ett skit i de trånga lokalerna. Människor hopas i stelbent fumliga situationer; flaxar med armerna i tappra försök att förtränga känslan av oerhördhet och på något imponerande visa lämna ett avtryck vars imponerande källa aldrig slutar sina: åtminstone inte i natt, vi kan unna oss det här. Där slutar ironin verka, tragedins komiska effekter klingar av och så småningom låser bartendern inifrån, flyr huvklädd hem via bakdörren.

Han begav sig till en ö vid landets ytterkanter - faktum var att ön i sin grundliga separation till havs ändå var en del av landet och sett från ett upplyftande särskilt perspektiv utgör den i sin reflektionsmässiga särskildhet landets egentliga spets. Inga färjor gick dock dit och i brist på slantar och fordon fick Man Matas så lov att ta sig dit på eget bevåg. Simledes i vattnet betraktar han himlen som en livlina, havet som vägg. Dyblöt av jordens svett klättrar han över stupkanten till fast strand, vinglar några tappra fotsteg innan han kapitulerar i varm sand. Kornen skaver mot saltet som ännu vistas i tygets omsorg. Hjärtat pumpar, han mår förfärligt och andas häftigt vilket fåglar lägger märke till, låter cirkulationen sjunka in kring Man Matas. Som fjäderfäna låter sin sällsamma väsen landa invid vaknar han til livl sitt besegrade och utslagna raklångliggande som uppskjuten av pur skräck för vad som förmodligen hade hänt på riktigt. Han välkomnar dem som slagit sig ned och antagit ett lätt förskräckt uttryck efter hans bryska tillkortakommande, de som ännu inte hunnit landa vinkar han till sig och de trotsar hans låga centimeteriella frekvens och de löjeväckande assosicationer den förmodligen väcker. Den ovanliga situationen utvecklar sig i en konversation av främmande art:
- Kraa, kra.
- Ni har så rätt, jag måste nog röra mig vidare. Jag gör nog bäst i att lämna er, ta all min kontradynamiska hudomlighet så långt bort från era ståtliga vingar som, och detta måste jag bara hinna förtydliga, aldrig kommer kunna bli den universala jackpott vars spelvinstför var lyckligt lottade och en att festera upp, för mig.
De sista två orden, rösten darrade till och tände gnistan som fick hans nya måsvänner att utbyta fångbara blickar. Ingenting talade mot idén som Man Matas snart förverkligade; att det var dags. Att gå så han gick. Efter ett par kullar och otaliga rivsår från förnedrad aliminium, bortslängd av suputa ungdomar enbart intresserade i dess innehåll och inget annat, slår jag mig till en häpnadsväckande upptäctk; jag har nått andra sidan, det här kan inte vara någon stor ö! Åter syns horisonten, som uppträder igen; denna gång utan fastsydda läppar.
- Misströsta ej! Åh, de där stygnen kan du en dag erhålla försäkringspengar för!
- Den kommer aldrig le mot dig.
Svaret kom från en man jag i all min glupska självömkan från såren under fötterna låtit kanalisera genom verbala vibrationer förbisett att upptäcka; han stod med havet halvvägs över låren iklädd galoon, solglasögon och stråhatt. Huruvida han var på väg till eller från ekan som låg förtöjd i vågornas stilla svall hann jag ej avgöra förrän han utvecklade:
- Jag har ett extra metspö.
- Jag är utmattad. Jag vill bara vila.
- Och ibland vill du fånga kött med krok.
- Nå väl.
Vi kom snart ut en bra bit. Vad det var med hans val av att agera profet i den där båten någonstans utanför var jag nyss var i trygga händer på sol och djur visste jag lika mycket om som jag visste något om könet på måsarna som jag delade några få men oförglömliga minuter tillsammans med. Men hans ögon var klart blåa under skuggorna som faller i ansiktet av en man som är vit till rasen men alldeles svart i hår och uppsyn.
- Köttets lustar. Det måste vara hemskt det du upplever. Jag var för upptagen för att tänka på sådant när jag var ung; kanske är det därför jag vädjar till dig att rikta din blick, brinnande av ungdomens svårmissade briljans, ditåt redan nu. Sätt igång.
- Och du blir rikligt belönad! Hela världen ska kasta sina vederhäftor vid dina fötter; du ska må som du förtjänar i relation till alla de som vill vara med och utgöra dig. Säg mig, hur var det nu igen, vill du skapa dig på nytt - reinkarnera som någon annan idiot? Jag kan som du förstår inte respektera detta.
- OK. Jag ska färdas och visa dig mina syner. Dela med dig mig; det låter som en rimlig ekvation, visst?
- Jag är ingen försäkring.
- Du blir vad jag gör dig till, hädanefter.

Stadskärnan blöder idiotiskt, utan anledning när solen skiner, han sitter på torget vars stenmurar som tidigare ramade in kungastatyn försvunnit; de gröna bänkarna står kvar på sina fyra och han sitter bakåtlutad och försöker ignorera känslan av klibbigt svett mot sin djupt urringade svarta long sleeve-t. Näsan i boken, andetagen tyngda av nietzsche.
- Vad läser du?
- Ingenting, vill bara göra ett gott intryck som avliden.
- Jag tindrar med ögonen och rör osäkert huvudet till synes omärkbart. Varför gör du ingenting?
Vad skulle han svara på en sådan svår fråga, i detta sårade tillstånd? Han reste sig och gick - till cykelstället, låste upp med koden: 0006 och begav sig kilometrarna hemöver. Klockan är ovidkommande, han behöver inte ett grepp om styret på grund av farten för att ta sig fram - förbisusande med solglasögon och yvig kalufs kan fotgängare och bilresenärer notera att vettvillingen läser samtidigt som han cyklar!
Över porten vilar en besvärjelse, han tar på sig en handske innan han sliter upp dörren. Hemma överraskas han av vad han glömt: knullkompisen. Tjena.
- Älskling.
- Jag är inte så värst kåt i dag. Om några veckor kanske jag spyr.
- Nu ska jag säga dig någonting jag inte sade i går. Så sent som i förrgår inledde jag ett nytt projekt: att leva genom handlingarna jag väljer att bedriva. Redan nu har mitt förnuft resonerat fram följande lösning: jag ger upp. Nöjer mig. Här. Stannar jag; slå ned om du vill; försöker vara gnistrande cool. Du, varm, i motsats. Reaktionen blir ändamålet som helgar medlen - sanningen är nog att jag inte vill leva, åtminstone inte särskilt mycket mer än nödvändigt.
- Att förlita sig på något okontrollerbart.
- Varför inte?
- Det är du i ett nötskal.
En horisontal blick genom ett fönster; en himmel som flimrar; måsar som gamar, aldrig tidigare skådat dem på sådan höjd. Där kan de cirkulera med vinden.
Hon står intill honom, väl medveten om att han driver i väg - han har nog haft fel bild av sig själv; inget sällsynt tillstånd, snarare smittsamt allmängiltigt. Med all säkerhet snöar hans tankar kring tolkningsprocessen, vad som gått snett i utstrålningspressen.
- Du får helt enkelt ta och sända en tacksam kärleksförklaring till Lucifer; för att förvirra honom, göra honom arg där långt ute på ena kanten.
- Äsch, det rör sig bara om eksem.
- Ursäkta? Va! utropar hon samtidigt som han plöjer sitt resonemang:
- Stolen är plötsligt bekväm. Den känns bekväm, helt enkelt. En varm känsla genom kroppen, det är mitt ansvar nu, jag måste ta ansvar för mig nu, det är för sent för att kasta bort den här insikten, det kan nämligen bara bli rätt.
Inte konstigt att en evinnerlig tystnad som bara bröts av två utsvultnas magkurr uppstod.


- Vad tror du om motsatsförhållandet i livet/döden?
- Det är vidrigt, det är vad som håller människan i mitten - i illusionen av att vara en våg, men det är ingen människa, lika lite som någon av dem är en ö. Alla är samma lastkaj med död fisk; lyftkranarnas klor kastar sopcontainrar ombord generation frågetecken; måsarna har aldrig flytit så högt runt runt i himlens allvarsamma blå. Ett himla blånekande ska det till för att inte drunkna i havet! Människan i mitten - oförmögen att handla, oförmögen att förstå.
- Men du är ju fullständigt desillusionerad.
- Älskar att vara arbetarklass och vara ganska rik fastän ingen egendom ägs eller reell tillgång finns. Med halsen blottad med ilsket svalg.
- Det finns mycket att konstatera. Alla som har problem har problem med sig själv, som ett exempel.

- Jag måste ut, säger han och fortsätter sedan med högre röst: Här är det överraskande varmt; att det skulle vara kallt har jag tidigare kännt på mig.
Alla kläs de upp i kostymer och placeras på obönhörlighetens trappa på studentdagen - Spring ut! Var glada, spring ut!
- Nu händer det, ropar han som har fängslat sig själv, så här går det till! Man väljer bort något man en gång åtagit sig som man inuti själva skeendet inte ville kännas vid och vad detta är beror helt på resterande komponenter som flyter kring i spiralen vars utgångspunkt är en källa eller ett läckacke, härom vet man föga men gott om teorier finns, problemet med dem är att de alla är en del av maskinens fasansfulla gång!
Det var bara han som skrek. Det förvandlade honom till en blodsugare i sin egen hjärna. Han stod inte ut med att ha det så; fattade sågen, lät valet av gren ta den tid som krävdes innan han satte av; tillbaka upp i trädet, till en ny typ av fallenhet.
- Kom upp, utsikten här är majestätisk!

Mozart (skriven natten mot 6 juli -12 fredag
vad gör egentligen lien i handen på döden när den inte är passiv?


hammarspetsen undrar: vad pysslar liemannen med vid murgrönan, tror han sig inbjuden i denna trädgård? dödar - överflöd, gravida mordbrännare, metrosexuella, motståndare till sociala experiment, kreti och pleti...

naturens språk, virvelvindens outtömliga vokabulär, att tala blev barnsligt, tystnaden korrumperad och blicken borttappad.vetenskap av intresse reviderad kors och tvärs. ord som borde smälta in i universum innan kataklysmen, seismologiken i kollisionen, kontintentalplana hjärnhalvor, flata kurvor. inre sprickor i cement. blodspår kring urnor, utspilld aska och fingeravtryck.

Ramlar in i ett sammanhang: Tornerspel med en negerkuk. Styckmördad av ryktet.

skonat våld. på vägen som vände ut och in.
varsam i taggsnår, skyndsam uppenbarelseeffekt: skyndsam
skymning upplöst gryning.
den svarta mattan med brådmogna explosioner till utgångspunkter: människan, som stannade, så snart den som inte tillhörde blivit färdig.

då blev det plötsligt ett jävla liv.

hornbeprydd graal. smygehuk. käre järnriddare som klättrar där i trädet - mozart! du ramlar så självklart: klart man måste förstå saker och ting innan man gör dem. Slår ned för att inte kunna resa mig.

På ett tag. rosta. stunder av slaveri under slakten med smilgropar som avslöjar tröttsamheten. konvulsion, magsyra. fly för den som besjunger akvariumet.

en oljig kniv mot linjer. plötsligt bearbetas verkligheten. brinnande hjul på väg ut i natten. för den som försvinner. drömmer om blixtar.

vackerdamm spilld i ljumma vatten, skål också för spegeln av förskräcklig fulhet: äntligen fick en njuta av allt. hammarspetsen undrar: vad gör lien? murgröna som inbjuden. nu per automatik alltid.

Ingen svarar. Man vill alltid att denne tilltalade någon ska förstå, men egentligen finns där inget annat än ett gigantiskt jävla hål mellan de två; en sann katastrof när vågen vänt för den ensamme utsändaren.
- Åh, ålderdomens förfärligheter - varför nu, redan, vid detta livs arla morgonstund? Hur kommer det sig att du inte kan skona mig som du framstår skona så många andra? 20-årskrisen är ett faktum - och den är inget att skratta åt. Den är värst - den är livsavgörande! Det är den första relevanta krisen som går att avhandla; resten kan intet annat vara än replikationer i miniatyr, små försök att i alla möjliga avseende undslippa den slutgiltiga nyheten.

Det är ett lopp till förmån för döden. En härlig familjefest, en makalös tillställnig - lämnar papperstrycket och blir en del av den smet av domnade blickar som är livet och dess beroenden. Tvättar intensivt, försöker skrapa men det går inte att få bort blåfärgen. En tävling sade du? För att jag kan! Så ska jag visa. Vad det kan bli? Vad kan det bli. Var som helst, fortfarande, fan att det ska vara så förbannat... Ja. Håll käften, liksom. Olle berättade när jag nickade och du tittate; bara oljud. Sedan det som flyter går förbi och hinner inte noteras eftersom det nog är bäst så. Så: han som haltar snubblar, de som springer längst fram klämmer en pungkula var och någon av dem vänder sig om först efter att ha vunnit, säger "grabbar, vad nu?" vänd mot tillkortakommarna som släpar sig till 75 procent förkrossade fram med en arm och blodar ned asfalten med nederlagets uppgörelse in absurdum. Alla dricker de alkohol. Ett os stiger mot himlen ur deras kroppar, dränker fåglarna vars vinglas möblerar och packeterar diset tills det formar ett ord ovanför dem som inte läser det till skillnad från en stackars krake, av mörkret uppäten och drömmarna ödmjuk. Han slår sig för pannan så stillsamt att det hade upplevts som smekningar, om någon vistats nära nog i omgivningen att uppleva hans lågmälda, snudd på vedervärdigt stilrena, i avseendet stilfulla, försök till försvinnelse.


Att våldsamt ruska skallen till höger och vänster för att tappa hakan vid åsynen av landskapet; öken! Öken! Vadan detta? Horistontens läppar är igensydda i trehundrasextiofem grader - han skriker ett ord vars eko uteblir och förstår hur ensam han har blivit. Han överlever länge nog, tar sig över lager på lager av uttorkade dagar och mirakulösa nätter, att skåda sin första hägring. Man Matas blir så uppspelt att han snubblar på dynans topp, marken sliter av honom jeanen han ringlat kring gässan som en solskyddande huvudbonad och tumlande ned nyttjar sanden varje liten förkrympt sekund till att bränna hans huvud med solstinn reflektion. För en sekund, där han av fallet mörbultad ligger, upplever han sig vara tillbaka på öns strand. Det är en lögn och istället haltar han sig fram till oasen med överkroppen lealöst hängande ned över bäckenbenen. I vattnets yta ser han sig själv i sin skallighet; väl medveten om att ögonen bara är en slemmig klump som putar ut ur två grottor i skelettet betraktar han sina pupiller och säger: "schas. schas!" Sedan slår det honom: han har hår. I den exakta millimeterspänningen innan handflatornas kolligion med skallbenets dräkt vaknar han.
Det smäller ju på dörren - han är i en fyllecell, något som mannen runt hörnet med dörren inflikt kring dörrkarmen inte gör honom varse. Utan order följer han med till ett bord med en container för värdesakerna som hämtats upp ur hans fickor; tepåsar,
En ung polisman som påminner honom om en obegriplig stor rövslickare från en hemmafest skyfflar ut honom ur garaget som vetter in mot stan och kyrkan; gångvägen leder dit och förbi gymnasiumet och genom ett hål i en vägg kring en tegelvägg ned för en mindre bilvänlig asfaltssluttning till cykeln som fällde honom igår; han var minsann inte i stånd att cykla och kände en lustig känsla, som att han kände tacksamhet för våldtäktsmannens insats. Innan han hittat cykeln var han fortfarande berusad och därför vilsen, bräcklig, skör och svag; i denna komplott till tillstånd ringde han tre samtal och röstbrevlådorna var inte mindre än tre till antalet och alla lät de så här: . Detta bestämde han sig för att inte tänka något mer på, en vilja som inbegriades på vägen hem och all den tid som förflutit sedan dess.
Han. Den oerhörde Man Matas. Under gatlyktor tänker han sig dem från ovanifrån och hur staden då, i sin moderkortsgestalt allt som höjden nås, fladdrar i väg likt en frisbee. Detta slår honom med garden nere; tankarna måste försöka spegla en känsla och han undrar viklken det kan vara. Möjlighetern är oändliga för den pyramidaliske; mycket av hans uppfostran må vara undanskuffat (vilken synonym änm för begravd) i skogens snårigt djupsinnade innanmäte men inte allt, vilket konstaterandet vittnar för. Allt som behövs är en förmåga till att förmå och ett alibi.
Förspiller tid på elfri balkong, i solen som är njutbar på riktigt ända till dess att getingen kom och medvetandegjorde rummet. Ironiskt nog går tiden inte långsammare desto äldre människan lyckas bli. Som alla andra funktioner av värde förmultnar förmågan och allt rasar samman. När tiden löses upp är det svårt att värja sig från knivens egg - plötsligt finns inga ursäkter. Panik är vad som drabbar Man Matas som först reser sig från stolen invid stolen som agerar vädringsstation för träningskläder, en handuk täcker ryggen där getingen finner plats och ron når även den förskräckte som återtar sittande position för ytterligare paret minuter.

Han dog på ett rymdskepp - som en av de 3000 första människorna som reste utanför solsystemet, inte bättre än så och det kändes helt ókej, han var tillfreds när han stängde sina ögonlock för sista gången och när han dog, vilket han gjorde i stirrblick.