Ett ensamt lejon polerar sitt yttre under trädets överseende. Den känner hur solen riktigt tränger igenom dess lejonsjäl och hur hettan får lejonblodet att härda. Även om djuret är skapat av en sann urkraft hanterar det världen som om lejonet format jorden som den går på. Ett fyrfota djur designat för att härska och söndra. För visst är det instinkten att dräpa som får det att vara så respektingivande. Den invigde skulle säga att lejonets ethos är starkt; robust och påtagligt även om det putsar sina tassar under ekens krona i ljuv stillhet och lugn, till dess förvandlingen sker. Hungern. Tänk att ett så banalt och inre tillstånd kan förbyta ett så mjukt och till synes harmoniskt djur till att bli en fokuserad maskin utan emotionella hinder. En smärta få djur kommit undan med, desto fler som överbemannats av den - av djuret. Av det enkla lejonet som i sin frid följt solen på himlen, sett hur dag blivit natt och andra komma och gå. Förändring är emellertid inget som tiden rår på när det väl bestämt sig. En själ så oavhängig tidens puls att den lever vidare ändå.