Jag vet aldrig om boken jag läser är bra eller inte innan den är slut. Det avgörs helt och hållet av tomheten jag känner när jag har lagt ifrån mig den och av den längtan jag känner för någonting som jag aldrig ens har upplevt.
Jag tror att du känner det också, paniken när sidorna börjar ta slut, de desperata försöken att läsa varje rad så långsamt som möjligt för att få dem att vara längre, tafattheten efter att ha vänt blad enbart för att inse att orden är slut, den omedelbara nostalgin och saknaden av karaktärer, platser, meningar och de där speciella ordvalen som du nog aldrig kommer sluta tänka på.
Och det är den enda känslan av nedstämdhet som aldrig kommer bli plågsam.

Förstår du vad jag menar?