Jag betraktar de mörka moln som närmar sig,
drar förbi, försvinner.
I en aldrig sinande ström glider de fram
men jag vet aldrig vilket av dem som kommer att ge i från sig blixten
som slår undan min tillvaro.

Jag ser hur andra träffas, ibland så nära att jag
delar deras smärta, rädsla, ångest
och nya ärr bildas i min själ.

I bland längre bort, men ändå lämnande en rysning
som påminner om att vi alla kan drabbas.

Jag söker tröst i de glimtar av sol som pressar sig fram
i öppningarna mellan molnen och njuter tacksamt
de stunder av ljus och värmesom ger oss energi
att fortsätta...
LEVA!