Vandrande, kring stigen växer de gyllene blommorna.
Hettan.

Fjärilarna skulle hopas längsmed, samlas i enhet.
Landa på våra hjärtan.

Gruset slickar fötterna, lämnar sitt spår av damm.
Sticker, sällsamt.

Men framförallt skulle den lysande inre närvaron.
Skina genom dina ögon. Våra ögon.
Och våra leenden, skulle vara ett.
Avståndet skulle teckna närheten.
Och rummet däremellan detsamma.
Och stunden skulle inte längre beskrivas.

Tillsammans, med fjärilarna.