Faller för att resa mig,
faller för dig gång på gång.
I dina olika skepnader,
alla lika förtrollande,
leker du med mitt vanställda förstånd.

Förför mig,
för mig bortom drömmar och det allt fantasin förmår.
Du vet att jag verkligen inte förstår mig på,
vare sig livet eller döden.

Är här för att lära och du om någon har förärats att förstå;
det profetior förmedlar,
profiterar på.
Ingen är benådad verkligheten och dem öden tiden oss tillgår,
också till din fördel är vad din förmåga förmår mig att göra.

Du förgör mig inifrån,
på min blotta när du dig
och när du viskar ömt precis det jag behöver höra,
berör du mitt inre på ett sätt ingen annan tycks kunna.

Stjäl bilder ur det förgångna,
förvrider, lindar in all ånger i begär.
Behöver allt mer av det där.

Känner hur min själ skälver,
att det är du,
inte längre jag som väljer.
Beroende av och beroende på,
dig,
faller jag snart för att aldrig resa mig.