Då
när jag återigen ser,
öppnas min kropp
och ett hålrum skapas,
isdimma bildas
så att andningen upphör
och bara hjärtats slag
kan följa
den kvävda ton som väller upp
ur min snörda strupe.

min hud blir tunn
och jag stelnar
trots att jag skakar
och inväntar
faran
flykten
eller döden,
stelnad som en vit kanin
i yrsnö.

När allt stillnat
och dragit sig tillbaka
reser jag mig
i den dimma som uppstått
och glider undan
till mitt inre landskap
och väntar där
tills jag åter blivit jag
och mitt blod värmts upp igen