På lördag ska jag ta livet av mig.
Jag märkte när jag satt och planerade att jag var upprymd och uppriktigt lycklig, jag kan inte riktigt minnas när jag senast var så glad. Det är sorglustigt att för första gången som jag ser fram emot någonting igen, så är det för att dö.
Jag ska dö till Johnny cash, jag ska inte skriva något brev men jag ska skicka ett facebook meddelande till mina bästa vänner och säga att jag älskar dem och att jag önskar dem väl. Jag ska inte skriva något till min familj, bara ta livet av mig på en kyrkogård så min syster slipper hitta mig. Det finns inte så mycket att säga, på fredag ska jag och min syster äta tacos och se på film. Jag ska köpa henne blommor och ett kort, jag ska ge henne en kram. Dagen därefter ska jag dö.

Jag tänker inte tillåta mig överanalysera längre. Jag ska släppa taget. Acceptera hur saker och ting är och blir. Det sista jag gör ska vara att be för min familj, sen är det slut. Egentligen vill jag inte dö, jag hoppas till och med att jag misslyckas, men jag tänker inte tillåta mig själv att tänka så. Jag måste finna mig i att det finns en chans att jag dör på lördag, inte bara hamnar på sjukhus som jag hoppas på (så någon kan se hur ont jag har haft det senaste århundradet) och som Paulo Coelho sade: "today is a good day to die as any".

När jag tänker efter ser det ut som att allting jag har gjort det senaste året har lett upp hit, jag har varit lycklig ett kort tag, levt, köpt rosor till mamma, och gjort saker som jag njutit av. Jag har givit bort saker som jag inte hade gjort förut, försökt bli en bra människa och så. Kanske visste mitt undermedvetna redan vart vi var påväg. Det spelar ingen roll egentligen, på lördag nollställer jag mig. Jag kastar iväg känslor och tankar och ord på lördag, för då ska jag dö. Då ska jag ta livet av mig. Även om jag inte riktigt vill dö.