svävar på svarta moln utan riktning
mina handlingar saknar sanningar för allt jag gör är en lögn

försöker få sömn men kan knappast blunda
blir förundrad av arbetarmyror som bara vill dra sitt strå till stacken

det kunde varit du och jag, ett perfekt liv med små gulliga ungar
med runda kinder som skrattar och gapar
men jag lämnades med ett hjärta så brustet att det nästan försvunnit
den lilla funktion som finns kvar är att pumpa ut blod
och kroppen i ett stadie som kan liknas vid koma

som en zombie, rör mig planlöst och sakta
när jag går till köket för att ta mig en macka

borde rycka upp mig men ser ingen mening med det heller,
om än jag erkänner att det vore värt det