Djupt, jämnt, sprakande följer våra själar höstens rytm och vilar i ett samstämmig sug efter mer. Passionerat följer vi varandra som gyllengula löv i friska vindar över kullen. Ovetandes om vart det bär, med förtroende för resan, för målet, förförande vackert.

Ljuset ger ljumma jordade känslor liv och mellankolin är som en varm filt om kalla minnen. Lämna mig blott en stund att reflektera över gåtor, låt tårarna väta torra, sprukna frågor som inte går att lösa och låt vetskapen om min kärlek lämna djupa sprickor i din mur.

Hemma, hemma i mig slutar det blåsa, och löven bildar mjuka mattor att tyst vandra över. Sakta skrider vi genom livet och låter förändringen vara vår guide, och våra goda tankar vår inspiration, och våra själar vår trygghet.