Det var du som en gång förklarade för mig hur känslor kunde kännas. Det var du som sade högt att kärlekens tunga aldrig är rättvis. Det var du som viskade alldeles, alldeles tätt intill mig att det kommer en dag då kärleken bränner dig innanför huden och det finns inget du kan göra, mer än att acceptera det öde du har blivit tilldelad. Du skall finna nytt ljus på en annan plats.

Du lärde mig så himla mycket.

Det var du som predikade om kärlekens respekt, och jag utvecklades till att behandla dig såsom du behandlade mig. Du lärde mig att vårda kärleken och hur det är att lägga ner hela sin själ i livet. Det gjorde mig gott att bli en kvinna, en kvinna jag nu kan titta stolt tillbaka på in i spegelbildens flammande bild.

Livet rörde sig i fel riktning. Du bet i tungan och struntade i dess respekt när du blev till en pojke igen, du som var en man av få. Dina viskningar blev till tystnad, du slutade att bry dig om livet. Jag släckte lågan och hittade nytt ljus på en annan plats. Var det egoistiskt gjort av mig? Eller var du och jag bara en resa mot min slutdestination? Du sa att jag var allt du ville ha och ibland när du smekte med fingertopparna över min nakna kropp så trodde jag med hela mitt hjärta att du var mitt mål på min livsstig. För vi vandrade livets alla stigar, över kottar och vindar och en önskan om att leva tillsammans i all evig tid.

Du blev den kärleken som bränner under min hud. Löven föll, jag skriver mig varje dag ett steg bort från det som stavades vi.