Om jag skulle försöka förklara hur det är att sakna dig
skulle jag likna det vid att stå naken inför en publik av kritiker,
som att stirra in i avgrunden och känna dess vindkyssar,
som att sväva över moln och bli träffad av blixtar
som att sätta fyr på hela världen och drunkna i nostalgi

Att älska dig är som att skära halsen av sig själv och måla en tavla med sitt blod,
som att kvävas av syre och andas i vakuum,
som att begå självmord i livslängtan,
som att kyssa könsorganet hos någon med spetälska,
som att spela schack med Gud

Att hata dig är som att mörda sig själv genom kramar,
som att tatuera sig med smörknivar,
som att skjuta bensin och frigolit,
som att odla artificiell intelligens i ett växthus,
som att förklara kärnvapenkrig mot hela konceptet av lycka

Att vilja göra vad som helst för dig är som att älska döden,
som att äcklas av småbarn och färgen rosa,
som att kalla en realist för negativ,
som att strypa rakbladsvindarna med sina bara händer,
som att utplåna hela världen bara för sakens skull

Men att känna dig är som att ta av sina byxor efter en lång dag på jobbet,
som att få frossa i livet efter åratal av svält,
som att tända en cigg efter högskoleprovet,
som att andas efter en två timmars kyss
Som att äntligen få leva efter att ha varit död inombords hela sitt liv

Du är min galenskap,
och min frigörelse