Höstlöv kastar sig frejdigt mot jorden
Ivriga, förväntansfulla
aningslösa

Änglasjäl
vinglös
hudlös

Spillror av glas
spegelskärvor
vassa blad

Skyddslös, försvarslös

Människornas ögon;
blickar som ljungeld
bränner mot din hud
Ord som giftpilar
i ditt hjärta

Vargen blev ditt totem
ditt skydd

Utan vingar men ändå svävande
Små, små fötter som inte vågar landa
Glimrande sorgsna daggdroppar
mot din kind

Såriga fötter mot den karga marken
lär sig nu trots allt
för vart litet trevande steg
att även jorden för en tid
kanske ändå
har plats
för änglasjälar...