Jag vill kräkas.
Vill ju inte skriva om dig.
Inte se dig.
Vill inte ha dig i mina tankar.

Du hade sån kärlek, men nu gör du mig bara ont. Du säger du vill väl men du ger mig inget av det. Men jag antar att du vill. Och trots allt, jag sprang hit av egen vilja. Kan jag få springa tillbaka av den med?

Icke sa du.
Det går inte.

För man kan inte alltid få det man önskar och vill.
Hur fin vilja man än har.
Det enda du kan göra för att få din vilja igenom, är att ändra på den.
Ändra den till din möjlighet.

Det kan bli bra.
Sa du.

Men jag vill ha det bästa, och det kommer alltid vara du! Varför skulle min vilja vilja ha någonting annat i hela världen? Det är en omöjlighet, samt en sanning.

Och det är bara när jag har dig närmre som jag tror mig ha styrkan att glömma bort dig. Styrkan att gå vidare. Tror mig kunna leva utan dig. Jag är så lättlurad att jag skäms. Jag är så medveten och omedveten på samma gång.

Själv är du glad nu. Och jag kan inte än, vara glad, ens för det.