Oljudet bakom dina klagoskri genomsyrar mig,
medan isvatten pumpar genom mina vener
skriker jag, att "kakofonin också är musik",
för din sång kan sällan tystas,
bör sällan tystna

Du gömmer dig under charader och en extravagant utklädnad,
under din ögonskugga döljs tydliga ålderstecken
bakom ditt falska leende yttras enbart lidande,
men jag vet att det finns mer till dig
än din rinnande mascara

Du sjunger ut att du är trött på att leva,
att livet är en exotisk skuldtripp ned i helvetet och tillbaka,
och att bortom tystnad och åter tystnad är ingenting värt att sukta efter
men jag ser genom dig, hur det är främlingarna under din hud,
som tvingar dig att stirra in i avgrunden

De döda drömmarnas änglar och melankolins bäcksvarta soldater marscherar genom din kropp, ständigt,
under hopplöshetens kalla stjärna finner du ingen frid,
du försakar dig själv och därgenom möjligheten att frigivas, missriktad,
Glöm inte att framtiden är din att skriva - livet ditt att kräva tillbaks.