Vi sitter i samma båt du och jag. Vi tänker nog likadant, att det är lätt att vara annorlunda om man inte har nåt val. Ett krossat hjärta var inte det jag ville få ut av det här, jag ville ingenting alls... men det ljög jag om, för jag vill allt.

Och molnen av ångest jag fick bära av oss båda tog slut på krafterna, det är inte bara du som mår kasst.. men det sa jag bara som hastigast. Liksom på vägen förbi, ville inte skada.. ta sönder det vi var på väg att bli.

Men lögner föder påhittade känslor, vi har nog inget med varandra att göra. Men om vi håller ihop och viskar varandras öra "du är trygg med mig tills vi skiljs åt" är vi väl förenade, men nu är allt över, tror inte jag förstår... kan vi inte försöka hitta vad vi behöver?

Du har inget att tjäna på mig, ingenting att vara stolt över. Men du ser mig och blundar för det faktum att jag är sönder.