Känslan som får mig att vilja slå näven genom den stora spegeln som hänger på min vägg och dra det vassa bladet genom mitt tunna skin har tagit över min kropp.
Jag kan inte längre känna någonting annat än hat och ilska mot mig själv, tanken på att jag skulle kunna klara av någonting annat än att förstöra liv är skrattretande.
Min livsglädje är på väg att dö ut och det enda jag kan göra just nu är att sitta tyst och titta på medan min kropp stänger ner alla funktionella organ, en efter en.
Jag är värdelös, ensam, sorglig, hemsk, skamsen, obetydlig.
Det enda jag kan tänka på är hur fel jag är, jag föddes som ett fel till den här världen.
Mina tårar rinner ner för kinderna och jag önskar att jag kunde sätta ett stop för allting, att jag kunde få bort tankarna som sakta leder mig till min egen död.
Varje dag så tar jag nya andetag, min kropp är så levande som den bara kan bli vid arton års ålder men mitt sinne ligger redan nergrävt under marken.
Jag vill ingenting hellre än att få känna mig levande igen, jag vill kunna skratta utan att gråta på insidan, jag vill känna kärlek istället för hat och jag vill kunna se på livet som någonting nytt och spännande varje dag.
Men hur mycket jag än försöker använda mig av masken som får mig att se lycklig ut så kan jag inte förneka det faktum att mitt liv är en katastrof och att jag snart inte kommer behöva leva det längre.
Jag tänker inte försöka låtsas att jag inte är rädd för det är jag.
Jag är rädd för att göra andra besvikna över att jag inte kämpade så hårt som jag borde ha gjort,
jag är rädd för att göra mig själv besviken och det jag är mest rädd för är att inte bli ihågkommen.
Jag lever i en dröm och varje gång jag vaknar upp så stelnar min kropp till is, ditt helvete är min himmel och så kommer det alltid att vara.