Att vara utan värde. Att vara utan mening. Att tacka tomheten du bär på.
Strävan att finna någonting vid kanten av allt.
Att låta dig själv både klättra upp och ner.

Tanken bakom ditt liv: lev ditt liv och dö din död.
Töm dig på dina känslor och sakta ner dina steg.
Gräv ner dig i jorden för att aldrig grävas upp igen.

Låt världen skaka under dina fötter innan du har omfamnat något.
Sökandet i stormens öga är vad det hela är.
Men allting har passerat dig obemärkt och har gått med tiden.

Din röst har aldrig gjort sig hörd och dina ögon har aldrig fått se.
Dock har dina öron kunnat höra det som ligger så långt bort.
Dina bördor har inte tyngt ner din rygg på länge.

Lyft upp dina illdåd och sjunk ner på golvet du går på.
För du är inget mer än en spegel för själviskhet.
Samtidigt som avund, ilska och hat kväver din ande.

I en väntan på vad som helst och på något större.
Väggarna kommer aldrig att finna en röst och tala till dig.
Ingenting kommer att kunna torka dina tårar.

Befläckade ljus har blivit nådda och hoppet har gjort sig förstått.
Bryt ner ditt bröst och låt nu ditt hjärta gråta ut.
Låt allting flöda i dina ådror utom just ditt blod.

Gå, tala om den viljan och kärleken som har räddat dig.
Den som har slitit bort snaran från din hals.
Hans härlighet har fört bort din skam.