Att leva är som att packa en kappsäck inför en resa.
Ned i väskan åker det ena och det andra som kan vara av nytta på den långa resan,
utan att egentligen veta vad resan kommer att kräva.

Att leva är då som en slags förberedelse inför morgondagen,
med den paradox att det händer idag.

Jag antar att livets skeende inte är beroende på vad vi stoppar i den där väskan. Det som sker oss, sker ändå.

Jag kan samtidigt inte låta bli att erkänna den dagliga kampen mot resans krav och mina förberedelser. Hur ironiskt är inte det faktum, ja kanske till och med orättvist, att om man packar för regn så blir det sol, men packar man för sol så kan det bli sol ändå.

Livet är som att packa en kappsäck inför en lång resa där vissa av oss packar ett paraply och går ut för att möta regn, medan andra av oss alltid går i shorts.

Samtidigt är det ironiskt att man ibland kan inse, dagar av regn, hur någon annan packade ett regnställ i ett av innerfacken…