Jag drar upp mina ärmar och visar mina ärr.
Det här är verkligt.
Jag är här för att lära er.
Ni kan inte se undan nu.
Ni lever era tråkiga liv.
Skyddade.
Vi är de andra.
Som inte finns.
Ni städar bort blodet i tystnad.
Tolv handfat fyllda.
Ni måste tänka och förstå.
Då ni ser in i våra själar ropar ni på hjälp.
Staten räddar oss och för oss bort.
Samtal och utredning.
Pengar och falskt hopp i flöde.
”Varför?” blir frågan.
”Vad tänkte du på?”
”Förstår du inte bättre?”
”Hur kan du göra såhär mot mig?”
Att låta bli är att göra.
Att slappna av är att dra streck efter streck efter streck.
Metodiskt och rakt.
Utrymmet tar slut.
Jag byter hand och tålamodet tar slut.
Jag vill döda den arm som skadade mig.
”Hur kan du göra så mot dig själv?”
”Självförsvar” är svaret jag ger er.