Jag sitter i stillhet och betraktar hur vilda vindar och tyfoner drar upp runt om mig. De surrar hetsigt omkring mig likt en virvelvind på ett behörigt avstånd. Brus och flackande bilder passerar förbi, gälla skratt och fina fraser. Jag sitter i stillhet utan att bli berörd. Jag yttrar ett ord och vindarna förvandlas till eld, jag tystnar och de falnar. Vinden surrar runt i cirklar utan att förändra sitt mönster. Den blossar upp då jag ropar dess namn. Men elden svalnar och efterlämnar blott aska.

När elden har slocknat och vindarna utarmat all sin kraft ser jag många vackra ansikten bortom dess gräns. De sitter i tystnad, det finns saker som inte kan ventileras, de vet att det lägger ved på elden. Men elden spelar sin roll, den bränner upp scenen och ridån och när den blossar som mest intensivt syns den sanna gestalten bakom elden klart. Elden bränner upp allt det gamla och hjälper att härda och förädla alla ting till den renaste formen.

Jag vandrar på en plats vid havets botten. De andra som vandrar här ser mig på avstånd och observerar, den tjocka vattenmassan filtrerar bort elden. Här nere är allting färgat av den stillsamma, klarblå källan. Ljudet tynar inte bort i atmosfären utan komprimeras i vattenbubblor som innehåller den dolda strukturen. Vi talar med varandra på osynliga frekvenser. Du bryter ut igenom lager efter lager. Du låter elden passera igenom din kropp och du öppnar alla lås.

Jag ser på dig och du ser på mig och jag talar endast till dig min nära, kära vän. Du säger mig en massa underbara saker här i vår hemliga värld. Elden dansar utanför vildsint och hysterisk. Men elden kan inte nå in i vår hemliga värld, här under ytan.