Jag har aldrig sagt det. Har aldrig låtit min tunga forma dom orden som skulle beskriva det som händer. Det som händer i mina fingerspetsar, i mina ben. Det händer i min mage, längst ner i magen. Det ligger något tungt där inne, som helt plötsligt får vingar och försöker komma undan, försöker fly från mig men jag håller det kvar krampaktigt. Mina tunna fingrar böjer sig runt det, jag känner hur huden vid revbenen stramar åt. Tyngden faller ner genom mina uppsträckta armar och landar med en kraftig duns tillbaka på sin plats längst ner i magen. Det blir svart och mina lungor drar ihop sig, jag tappar andan och försöker se, resten av dagen flyter på som en film man inte riktigt orkar titta på men man är för lat för att stänga av. Jag går på svaga ben, vinglar fram, det är som om jag går i en dimma. Det folk säger till mig går inte riktigt fram, jag hör men jag lyssnar inte. Jag svarar utan att riktigt veta vad jag säger, jag blir förvånad över att min mun talar, att orden kommer fram, och att jag kommer ihåg hur man andas. Mina tankar är snurrade, dom går in i varandra, dom krockar, det finns ingen ordning och dom handlar om endast en sak.
Jag ser på den ljusgula väggen, letar efter mönster, hittar inga. Mamma ler mot mig och blinkar, hon har förstått. Jag ler och känner hur blodet rusar mot kinderna och gör mitt ansikte rött. Hon skrattar lite tyst, kysser mig på pannan och räcker mig vattenkannan. Jag dricker av vattnet och känner hur det kalla forsar ner i min strupe och blandas med allt det varma, det går en rysning genom ryggraden upp mot nacken och huden på överarmarna knottras.
Efter maten tar jag på mig min tjockaste jacka och en röd stickad halsduk virad runt halsen. Jag tar på mig ett par slitna Converse och medans jag går i de röda, orangea och bruna höstlöven känner jag hur det ljumma vattnet läcker in genom tyget. Jag skrattar lite åt mig själv när jag hoppar till för att en katt prasslar i buskarna jämte. Det är konstigt att det här hände just mig, det känns så rätt men jag är rädd det erkänner jag. Mest rädd är jag att det ska ta över mig, bubblet alltså, att det ska gå över halsen, att jag ska drunkna i det. Det vill jag inte, ibland när jag känner riktigt mycket så går det över halsen, då måste jag blunda och hålla tyst så att det inte kommer ut, då kanske jag pratar om det eller kanske börjar jag röra mig konstigt.
När jag sedan ser en figur framför mig på den smala vägen kantad av rönn känner jag hur hjärtat stannar, kan det vara? Det kan det väl inte vara? Nej det är det inte. Jag ler och går vidare, hur dum får man vara? Jag kommer fram till allén och tittar uppåt mot trädkronorna, en skata flyr sin väg och några löv faller ned på mitt hår och sedan vidare ned på marken då jag skakar på huvudet. Plötsligt känner jag hur syret och det bubbliga trängs i mitt huvud, det får inte plats, jag måste göra av med det.
Jag går hem igen och låser upp cykeln, mamma öppnar dörren och ropar att jag måste ha hjälm men jag låtsas som om jag inte hör, jag vill känna vinden susa förbi mina öron, genom mitt hår och kyla ner min kropp. Jag tar av mig halsduken och vantarna och lägger dom i cykelkorgen, sedan knäpper jag upp jackan. Jag cyklar en stund till så fort jag kan innan jag stannar igen och tar av mig jackan som jag sätter fast på pakethållaren. Jag fortsätter i min tjocktröja. Gamla tanter tittar storögt på mig när jag susar förbi, jag ler till svar. Har dom aldrig varit kära? Har dom aldrig känt ruset i kroppen som kommer efter en varm kram, aldrig fått en kyss? Aldrig fått en kyss mitt ute i November, när det ligger frostbitna löv på marken? Har dom aldrig suttit bakom en varm kropp på en moped som aldrig stannade utan bara körde vidare och vidare? Då har dom missat mycket. Jag tittar mig omkring sedan ler jag så att mungiporna ömmar. Hela rundan cyklar jag, ända till stan och tillbaka, det är sju kilometer. Sedan cyklar jag fort till en bänk som står framför dammen. Där ställer jag mig och kastar småsten in i vassen. Det vibrerar i jeansfickan, ett sms. Jag ler och håller tummarna för att det ska vara från den jag hoppas att det är. Det är det. Jag känner hur tyngden i magen flyger iväg och den här gången låter jag det ske. Det händer, men det är inte som jag trodde att det skulle vara. Jag blir allvarlig, jag känner mig viktig och stor. Jag känner mig vuxen, det syns nog på mig, jag växte nog minst fem centimeter. Det är jag säker på.
Med hakan lyft och med en stolt hållning går jag mot cykeln, tar på mig halsduken, vantarna och jackan sedan knyter jag skorna, jag stoppar inte bara in skosnörena utan jag knyter dom. Jag ler nöjt och cyklar iväg mot fotbollsplanen, där spelar några match. Jag söker med blicken, de flesta känner jag igen. Men det är inte dom jag vill träffa just nu, det är någon annan. Och när jag ser den jag letar efter försvinner det vuxna jag nyss känt, jag blir liten och storögd igen. Det pirrar i magen och mina fingrar trasslar in sig i varandra. Jag sätter mig på läktaren men benen vill inte sitta still, dom skakar, hela jag skakar.
Strålkastarna bildar ett varmt ljus som jag inte känner igen, fast jag har varit här så många gånger förr känns det nytt alltsammans. dom som nyss spelat skakar nu hand och går till sidan av planen. Jag ser hur dom tar på sig längre byxor utanpå shortsen. Nu kan jag inte sitta still längre, jag leder cykeln tvärs över planen. En vän passar bollen till mig, jag skrattar och passar tillbaka den, hälsar med en kram och säger att jag ska vidare. Han ler och blinkar mot dom andra spelarna. Han har också förstått, är det så uppenbart? fast det är klart, bubblorna smittar nog. Och vem kan undgå att se att jag dränks av dom? Dom har sett mig så här förut men den här gången är det inte som då, den här gången släpper jag aldrig taget. Nu är det på riktigt, nu ska jag låta bubblorna finnas, nu kan dom vara där, det spelar ingen roll. Dom ska vara där, det är hos mig dom hör hemma, jag hoppas att dom stannar.
Den kvällen får jag höstens första kyss, under ett stort träd med röda löv,det är kallt runt om oss men kyssen är varm, den går från munnen upp till huvudet men tankarna finns inte där längre, dom försvann. Tankarna vilar, inte alls som som gjort tidigare då dom irrade runt som löv för vinden, nu står dom helt stilla.
Det är mörkt när jag cyklar hem, och kallt. Men jag fryser inte, tyngden i magen har förvandlats till något varmt, något trevligt. Det flyger inte iväg, det försöker inte ens, det ligger kvar och bubblet ligger i hjärtat, det är som om bubblorna har blivit lugnare och glada, inte vilda och nervösa. Det är mer säkert nu, jag är inte rädd.