Jag vill stanna men jag känner att jag måste gå.
Hur jag än vänder och vrider så hittar jag ingen lösning.
Jag står stilla och trampar på samma ställe nu som då.

Känslan av att vilja vara med er är underbar.
Men ångersten över allt är inte värt det.
Jag antar att jag inte är så anpassningsbar.

Beslutsångersten gör att alla ser mig som osäker och velig.
Men alla stora beslut kräver grubblande.
Men jag behöver hitta min egen plats som för mig är beboelig.