- Öken -

En man staplade på tunga steg framåt i den hårda vinden. Han befann sig sedan ett par dagar tillbaka i en kraftig sandstorm. Vinden piskade upp sanden som låg tjock och skymde sikten. Mannen var vilse. Det ända han var säker på var att han färdades framåt, ett tungt steg i taget. Men om detta framåt var åt nord, syd, öst eller väst visste han inte, han var inte ens säker på att han inte gick i cirklar vilket han smått börjat misstänka. Allt var sig likt i denna förbannade öken, sand och åter igen sand oupphörligen dag efter dag. Han hade varken mat eller dryck att förtära. Han förbannade öknen och stormen som höll honom i sitt grepp utan att göra minsta tecken på att bedarra eller ta slut, och gästvänliga gester fanns det inga varken hos väder eller landskap. Inte så mycket som en insekt hade han skådat medans han nu i flera dar yrat omkring med sanden piskandes omkring sig. Det fanns en avvikelse från sanden, en knä hög buske. Men det var också den ända avvikelsen i vad som verkade vara ett oändligt hav av sand. Han kände till busken liksom dess namn, men han kände inte igen den. Dom exemplar han tidigare skådat och som växte på platsen han haft som hem var tätt förgrenade och hade rikligt med blad, medans dom han såg nu och som växte här inte hade ett ända blad av grönska och endast en bråkdel av grenarna. Dom få grenar den hade satt vida isär och var så torra att det var svårbegripligt att förstå hur dom skulle kunna innehålla något liv. Men mannen visste att dessa klena buskar hann stötte på under sin vandring inte var döda. Hans hunger hade drivit honom till att först försöka äta buskens grenar, men den torra munnen kunde inte svälja dom ännu torrare grenarna som han redan från början insett inte skulle ha någon näring att erbjuda. Det var först när han började gräva fram buskens rötter som han förstod att växten ej var död och livlös. Dessa delar av växten var smått böjbara och mjuka vilket visade att dom innehöll vätska. Men när han började tugga på rötterna var det som om eld tänts där saften rann ut, inom kort uppstod också blåsor. Rötterna var oätliga. När mannen insett allt detta och att busken innehöll liv slog det honom hur väl den anpassat sig till sin omgivning, hur väl den var medveten om sin underlägsenhet till det som verkligen härskade här ute, Sanden. Ända sedan mannen tvingats lämna sitt hem och påbörjat den här vandringen hade han haft den under sina fötter. Och han kunde se hur dom små kornen kom till liv med vindens hjälp, se hur dom inte bara rörde sig längs marken utan även fyllde luften högt upp. Dom var överallt och till skillnad hur ofarligt det enskilda sandkornet ensamt är, var det det här en skräck lik kraft då kornen går samman i vad som kallas öken. Sanden var skoningslös mot sina motståndare om dom inte böjde sig för dess makt. Den tillät att man färdades över dess domäner, men längre än så sträckte den sig icke. den bjöd varken på föda eller dryck. Och Gud nåde den som trodde sig kunna komma och staka ut en plats och sedan slå sig ner och stanna där. Dom som försökte gick under, svaldes hela. Attacken inleds så fort något trotsar sanden. motståndaren kanske inte ens känner något när det första i en lång rad av sandkorn går till sitt angrepp. Med vindens hjälp lägger den sig alldeles intill sitt offer. Snart anländer fler sandkorn, dom lägger sig bredvid och på det första. På det här sättet fortsätter dom och ökar hela tiden i höjd och bredd, en kedjereaktion som slutligen slukar och begraver allt motstånd i dess väg. Inget och ingen kunde stå i mot sanden, allt fick kuva sig och stå ut. Mannen hade insett detta när han lagt sig för att vila och slumrat till en längre tid. När han då vaknade ur sömnen hade redan ett tjockt lager sand begravt den sida av kroppen som vinden blåst ifrån. Öknen gav sin varning och varje korn tycktes mana honom att lämna deras rike. Så mannen visste att den som orörlig blev snart skulle gå under. Busken oandra sidan tog upp en så liten och obetydlig plats att den tilläts stanna, villkoren var dock stränga att den varken trivdes eller växte sig tätt och stod i vägen för sanden när den drog fram. Mannen visste att hans kropp tog upp allt för stor plats för att accepteras av sanden, så han fortsatte sin vandring i den ogästvänliga öknen mån om att inte förbli stilla och dra dess uppmärksamhet till sig. Här gick inte att leva. Men nu hade han vandrat i ett par dagars tid utan något att stilla hungern och törsten med, och detta började ta ut sin rätt. Varje steg blev tyngre och tyngre, och för varje gång han tog vila var det en aning jobbigare att stiga upp igen och fortsätta. Öknen var hård och oförlåtande, liksom var han själv.

Hans inre var mörkare än ljusets motsatts, inuti honom frodades ilska och hat. Vinden upphörde ej att piska honom, sanden ej att pina. Sandkorn tog sig in i hans mun och la sig mellan hans tänder så varje sammanbitnig krasade obehagligt. Hans mun var lika torr som den förbannade öknen omkring honom. Ilsket tänkte han att allt detta var hennes fel. Hennes var skulden att han blivit förvisad från sitt hem där han haft det tryggt och bra. Tack vare henne var han nu landslös och tvingad att ira runt som en blind i den här sandstormen i jakt på en plats att slå sig ner på. Han skulle aldrig förlåta hennes svek och aldrig glömma hur hon lurat honom. Med en hastig blick bakåt kunde han konstatera att hon gick där bakom och följde efter honom på ett par stegs avstånd. Ja för han va inte ensam här ute även om han låtsades som om hon inte fanns, även hon var här och hade tvingats ifrån sitt hem. Hennes synd hade dragit skuld och skam över dem båda vilket lett till deras utvisning. Han förstod inte för allt i världen hur hon ännu hade krafter kvar att följa honom i hans spår. Lika länge hade dom båda varit utan mat och dryck. Kraften hos en människa är ju inte outsinlig källa ur vilken man kan ta och tappa hur mycket som helst utan att den tryter. Själv kände mannen att hans egna krafter vilket ögonblick som helst skulle ta slut. Han var utmattad och kroppen ville ge upp. Vinden ven lika starkt runt henne, och sanden antastade henne lika hårt. Ändå, trots detta orkade hon stapla på i hans takt. "snart" tänkte han"snart kommer hennes ben sluta bära, då behöver jag endast gå utom synhåll för hennes ögon". Han skulle inte inte behöva gå långt innan han försvann ur hennes syn vidd när hon inte längre orkade fortsätta. Stormen som härjade och sandmolnet den åstadkom gjorde att sikten skymdes på bara några stegs avstånd. väl ur hennes åsyn skulle han kunna lägga sig ner för gott och invänta döden, som han nu förstod var oundviklig och endast en tidsfråga. Han ville inte att hon skulle se, att hon skulle få bevittna hans undergång som hon bar skulden till att ha orsakat. Och som han tänkt och önskat blev det. Hon föll, han såg hur hon försökte ta sig upp och föll omkull. Hon ropade hans namn, men han fortsatte utan att svara. Han lämnade henne ensam där hon låg. Det var det här han ville, det var allt han hade velat ända sedan hon drog det här straffet över dom båda, velat bli av med henne. När portarna hade slagit igen bakom dom och han stängts ut från allt som var hans hem, allt han hade, ja, redan från den stunden var hon död för honom. när hon grät och bad om förlåtelse, brydde han sig inte om att svara. När hon klängt sig fast i honom och vädjat att han skulle åtminstonde se åt hennes håll tog han tag och knuffade henne till marken och fortsatte att vandra vidare. Så att han nu gick ifrån henne, efter att ha sett hur hon desperat försökt resa och fallit en åt höger en åt vänster utan att lyckas komma upp, var för honom inte svårt trots att han förut älskat henne. Nu var hans hjärta kallt för henne. "Hon dog den dag hon lurade mig" tänkte han medans han gick ifrån och lämnade henne kvar ensam, utlämnad åt sitt öde.


Mannen hann inte långt ifrån platsen, där han lämnat sin fru, innan han mitt i ett av stegen säckade ihop och föll till marken. Han var utmattad och förblev liggandes som han föll med halva ansiktet nertryckt i sanden. Han hade pressat sin kropp till det yttersta och än mer. Till en början var det för att finna en ny plats att slå sig ner på, ett hem likt det som tagits ifrån honom. Efter det, gick detta sökande över i en jakt på mat och vatten, en jakt som blev allt mer desperat för var dag som gick. Slutligen när han förstod att han aldrig skulle komma ur den här öknen, att hans dagar skulle sluta här. Då gick han på ren vilja, viljan att komma ifrån henne. Nu när han lyckats med sitt mål gav kroppen upp. Det var endast den viljan som drivit på honom den sista tiden av hans dödsvandring, föraktet hade gett han kraft, hatet mot henne gett honom ork. Vindens sus dog ut i hans öron och lämnade en behaglig tystnad efter sig. Kort därefter svartnade det för även det ögat som inte var nertryckt i sanden och allt blev mörkt. Men han kunde ännu känna hur stormens vindar piskade mot hans kropp, och av det kunde han begripa att hörsel och syn lämnat honom. Så låg han länge tanklös, tills han plötsligt slogs av insikten att han ej längre hade någon känsel kvar heller. Vinden som slagit honom under hela hans vandring, slog ej längre mot hans kropp. Han förstod att hans stund var nära. Allt som fanns kvar var mörker, en oändlig tomhet. Han försökte slå upp ögonen men det fortsatte alltjämt att vara svart. Detta mörker han befann sig i var det samma som uppstått varje gång han blundat, vid varje blinkning. Men nu när det vägrade att upphöra, när han inte kunde komma ur det fylldes han av en djup skräck. Han försökte att slå med kroppen men det var som om den inte fanns, han hade lämnat den. Han gav ifrån sig ångest fyllda skrik och försökte desperat att gripa tag i något, men det fanns inget att gripa tag i, inte ens något att gripa med. Det kändes som om hans själva väsen började breda ut sig i allt det svarta utan varken början eller slut. som blod när det hamnar i havet först färgar vattnet rött men sedan späs ut och blir tunnare och ljusare tills det slutligen drygas ut helt och försvinner, så spred sig hans väsen ut i det svarta medans han skrek av rädsla. Hur han än kämpade och skrek så kunde han inte stoppa det som skedde.

Utslagen och utmattad låg kvinnan kvar där mannen ensam lämnat henne. efter flera misslyckade försök att ta sig upp på benen igen förstod hon att det var lönlöst, det gick bara inte. Hon ropade så högt hon kunde för att överrösta oljudet stormen åstadkom. "stanna,snälla stanna, vänta, nej". Men hennes gälla rop fick inget gensvar från hans sida. Han fortsatte bara att gå sin väg. Hon kunde inte annat göra än att sorgset bara se på hur hans kontur blev allt vagare för varje steg han tog, tills den slutligen helt försvann och var som uppslukad i dimman som kom av att sanden låg tjock i luften. hon började gråta, och grät tills hon föll i djup sömn. Den hårda vindens ilningar som härjade i öknen och som omgav den sovande kvinnan följde henne in i drömmen hon hade. Där var ilningarna läten ur en glödhet vind. Hon såg tusentals på tusentals människor ur hundratals släkter och familjer, vilka alla var hennes barn. Hon såg hur dessa hennes avkomlingar alla förtärdes i en eld vars bränsle var människor och stenar. Dem hölls fångna på plats med krokar av järn. Ur dem alla hördes stönanden och jämmer då platsen rossla och röt. Till att släcka sin törst gavs dem endast kokande vatten att dricka, några vände sig till den som plågades bredvid och slickade i sig den motbjudande vätska som kommer ur sår. Skinnet deras smältes i elden och det kokande vattnet frätte bort deras inälvor. Avföringen som kom ur dem var glödande kol. I takt med att skinnet smälte ersattes med nytt skin, och nya inälvor sattes där dem förra frätits bort så nya lidanden kunde drabba dem och plågandet fortgå. Skrikandes bad dem om döden men den vägrade komma till deras undsättning. Mellan dem pinade tvistades det oupphörligen trots att dem var genomborrade med krokar och under ständig tortyr. Alla tyckte dem att just dem själva var den som plågades svårast. En ung man på vilken det hälldes smällt sten skrek att den hellre skulle hällas över hans mor. En kvinna som utsattes för en morrande blå eld krävde att hon skulle bli avlöst och att hennes dotter skulle få bli den som avlöste och pinades istället. Sån galenskap såg hon mellan dem pinade. Men det allra hemskaste hon fick bevittna var att vissa, trots att dem själva plågades, kunde glädjas av att se någon annan plågas. Och det var just den avskyvärda insikten, att dem var rakt igenom onda och själviska, som skrämde så starkt att hon vaknade upp och lämnade den hemska drömmen. En mardröm som hemsökt henne var gång hon somnade, ja, enda sedan hon begick sin synd hade den spelats upp varje gång hon somnade. Skräcken hon känt i drömmen växte bara i styrka när hon yrvaket mindes att hon var ensam, att han lämnat henne. Likt en ilsken och vild lejoninna kastade hon med huvudet och vred blicken åt alla riktningar, mannen syntes inte till och överallt yrde sanden omkring med följden att hon inte såg långt. Hans fotspår var igen blåsta. Hopplösheten i kvinnans utsatta situation fick henne att falla i djupt vredesmål. vansinnig ilska. Den sista tiden hade varit ett helvete i vilket hon förlorat allt, mist allt i sitt liv tack vare synden hon begått. Ilskan gjorde så att adrenalin pumpades i blodomloppet och kvinnan kastade sig upp på fötterna. Hon började springa och rusade en bit innan hon ändrade riktning och fortsatte åt ett annat håll. Hon ville hitta honom, älskade honom. Desperat rusade hon fram och tillbaka i sitt sökande, trots att alla kroppens funktioner ville ge upp så vägrade hon stanna. Även om adrenalinet hjälpte henne att orka så var det endast en liten bidragande faktor i vad som verkligen höll henne igång. Inte heller var det att sorgen gått över i ilska. Det som först och främst drev den slitna kroppen var viljan, viljan att vägra ge upp. Utan den hade hon gått under, dött av utmattning och törst, hunger och sorg. Hon vägrade se sig slagen. Det hon inte kunde ha en aning medans hon löpte omkring i den stormiga öknen, var att hennes man mist sin vilja. Utan viljan hade det gått snabbt utför med mannen. Hon visste ej heller hur långt bort eller i vilken riktning han befann sig. Springandet hennes var på måfå och sikten dålig. Oavbrutet fortsatte hon dock sitt sökande springandes febrilt fram och tillbaka på sanden. Det fanns ingen där förutom hon själv, så ingen kunde tala om för henne, att mannen redan gett upp andan och slutat kämpa. Han var död men detta kunde ej kvinnan veta där hon sprang.


Kvinna sprang och sprang och visade prov på en övermänsklig uthållighet. Plötsligt noterade hon något i ögonvrån, en bit bort såg hon någonting dunkelt och suddigt. Det hon uppmärksammat var inte starkare eller tydligare än en svag skugga men ändå tillräckligt för att stå ut och särskilja sig hur den enformiga omgivningen av sand. Upptäckten fick den effekten på henne att tiden frös till och nästan helt stannade upp. Medans hon tittade på den vaga punkten kunde hon nu se enskilda korn i det som tidigare bara varit ett moln eller en dimma. Sinnena skärptes till sån ytterlighet att hon noterade hur varje sandkorn rörde sig i luften fast hon fokuserade blicken på det hon sett en bit bort. En surrealistisk evighet som egentligen utspelat sig på ett par korta ögonblick stod hon bara där helt stilla med vinden susandes omkring sig. Men som en blixt slog tiden om återgick till sin vanliga takt, paralysering kvinnan upplevt släppte henne ur sitt grepp. Hon började gå mot det hon såg och för varje steg närmare platsen hon tog klarnade det som var där. Hon fylldes av glädje och all den ilska hon känt tidigare rann av henne och försvann. Hon hade klarat det, hon hade lyckats hitta honom. För där framför sig hade hon nu mannen, han låg på mage i sanden. Hon föll ner på knä vid hans sida och vände honom om på rygg. Men han vaknande ej av detta. Hon ruskade om honom, till en början lite löst, men sen allt hårdare, allt våldsammare. Hon ropade högt och överröstade det dånande ovädret, men mannen vaknade inte.


Kroppen var bara dött kött och stela ben, ett tomt hölje utan liv. Hans väsen hade fortsatt att expandera och späs ut i den svarta rymden utan slut som omgav honom. I svår panik hade han kämpat mot det som hände, men hur han än kämpade fortsatte han bara att flyta ut. Slutligen nådde han en gräns vilken hans utvidgning ej kunde överskrida och fortfarande fortsätta förbli hel. Hans väsen sprack och splittrades till stoft små som dammkorn. Vid splittringen dog mannen och alla han tankar upphörde omedelbart. Dem små fragmenten, delarna som en gång varit han, fortsatte att sakta sväva ifrån varandra och ut i det oändliga mörkret. Cellerna i den döda kroppen av kött och ben började brytas ner så fort livet lämnade mannens kroppsliga hölje. Vad hjälpte det att hon funnit honom, vad hjälpte det att hon trodde att han endast sov och nu ruskade om honom då hon ville få honom att vakna. Själv var hon helt omedveten om vad hon åstadkommit med sitt ruskande, men se, dem små dammkornen spridda i den svarta rymden började vända tillbaka. Stoftet av det som delats sökte sig till varandra och när dem små bitarna krockade slöt dem sig åter till var och en. Allt snabbare möttes fragmenten, samma ögonblick dem alla enades återvände mannens tankar, hans väsen fyllde åter han kropp. Men själv begrep han inte vad som skett, att han varit död. Inte heller kvinnan hade en aning om att hon räddat mannens liv, att hon funnit honom i just rättan tid innan dem små dammkornen svävat ifrån varandra allt för långt och att få dem att enas igen hade varit omöjligt. Så när han så småning om slog upp sina ögon trodde hon sig bara ha väckt honom ur en helt vanlig sömn. Deras blickar möttes, hon lyfte hans huvud och satte sig så att det låg i hennes knä. Han försökte tala men fick inte fram orden. Kvinnan strök mjukt hans hår, tårarna rann längst hennes kinder men av glädje och hon log. Hon förstod när han försökte röra på munnen att han ville säga henne något genom dom torra spruckna läpparna, hon kunde även se att han var alldeles torr i munnen. Mannen såg hur hon med båda händerna trevade längst sin egna hals till hon slutligen fick tag i den skinn rem som hängde runt hennes hals. När hon tog av sig den och drog upp det som hängt innanför kläderna såg han att det var en skinnpung som man förvarade vatten i. Han kände igen den som en av de få saker som hade givits dem innan dem tvingats iväg ifrån sitt hem, en likadan hade han själv fått men slängt bort när vattnet i den tagit slut. Hon korkade av den och lade den till hans läppar. Den var full med ljummet vatten, som dock för mannen nu smakade bättre än något han någonsin druckit. Han drack ivrigt men efter att ha fyllt munnen med vatten och svalt ett par gånger slutade han tvärt sitt drickande. Det slog honom lika stark som om han hade träffats av en blixt, insikten att hon under hela den här tiden gått med vattnet runt sin hals. Hennes törst måste ha varit lika svår som hans egen, lika outhärdlig, men ändå, hon hade inte druckit, inte gett vika för törsten. Han skämdes när han nu mindes hur hon kort efter att dem avisats försökte ge honom av sin mat när han hans mat tagit slut, hur han då bara slagit maten ur hennes hand och knuffat undan henne. Även vattnet hade hon sparat till honom. Det kom över honom hur fel han handlat i sin ilska mot henne, hur han beskyllt henne för att han tvingats lämna sitt hem. i själva verket var skulden hans egen till att han tvingats lämna platsen han bott på. Visst hade kvinnan syndat, men hon bar bara skuld till sin egen förvisning. Ändå hade han fegt skyllt allt på henne när dem båda ställt till svars för deras syndagärningar. Han hade inte pratat med henne under hela den tid som de vandrat i öknen, nu tog han till orda för att överrösta den kraftiga vind som rådde. Han sade " Förlåt mig, förlåt mig det fel jag har gjort mot dig. Jag har ingen rätt att vara arg på dig. " Hon log ännu och sade bara kort " Tänk inte så." Men han visste hur fel han gjort och sade " Nej snälla förlåt mig. Jag skyllde allt på dig fast det var lika mycket mitt fel som ditt. " På det svarade hon endast " Jag är så glad att jag fann dig" Och så fortsatte hon le. Han sade " Vattnet " Hon förde åter skinnpungen med vatten till hans läppar, men han föste den ifrån sig och sade " Vattnet, du har inte druckit av vattnet. Vi syndade båda igenom att låta oss ledas i frestelse och begå det förbjudna. Men genom vattnet, genom vattnet, kan jag se hur du ångrar dig. Du drack inte fast törsten pinade dig hårt. Själv hade jag aldrig lyckats stå emot den prövningen. Och nu, nu, när jag inte längre bländats av ilska kan jag se att om inte vi båda är lika skyldiga till den här synden så är det i så fall min synd som är den större." Hon gjorde ett försök att avbryta honom här, men mannen lyfte sin hand till tecken att hon skulle tiga och fortsatte " Först och främst är jag din man, genom det är jag skyldig att se efter dig och skydda dig från allt ont. För det andra så lurades du i fällan av den som är så mycket slugare än alla andra, ingen kan bedra och locka som den ormen. Mer synd lade jag på mig när jag vägrade att som en man att erkänna min synd och ta ansvar för min handling." Kvinnan svarade " Prata inte så" Efter en kort paus sa hon högt " Jag älskar dig! " Dem båda hade talat högt till varandra för att överrösta den dånande vinden, men nu skrek mannen " Älskar du mig? " Hon svarade " Du vet att jag gör det mer än någonting annat " Mannen skrek om du älskar mig ber jag dig att säga mig den här meningen, jag förlåter dig " Eftersom han sagt, säg det om du älskar mig, så svarade hon utan tvekan " Jag förlåter dig." I samma ögonblick hon uttalade förlåtelsen stillades stormen och vinden dog. Sanden som yrt i luften omkring dem föll till marken. Men stor häpnad såg dem båda gröna träd bara ett par stenkast ifrån sig. Dem tog sig dit till grönskan. Kvinnan drack aldrig ur skinnpungen, men när dem var bland träden hittade dem en källa i marken med friskt vatten som hon till slut släckte sin törst med.