Vi litar på saker. Vi litar på lagen, vi litar på varandra. Vi känner oss trygga i tanken att rättvisa skipas om vi råkar illa ut. Att vi har rätten på vår sida. Vi är onåbara i en fri värld. Ingen kan röra oss. Men vad gör vi när förtroenden trasas sönder likt tidningspapper i regnet. Hur bevisar man att själen är trasig, förnedrad… söndertrampad. Vad är en röst värd, när en annan röst ljuder högre. Vem står på vår sida när alla kastar skeptiska blickar. Hur får vi upprättelse när ingen tror oss. När osäkerheten sätter in. När självtvivlet kommer. Är jag svag? Är det sådant här man måste kunna stå ut med? Jag trodde jag var felad, det känns i mitt hjärta, en sten i magen. Bevisa, bevisa, bevisa. Hur bevisar man tårar som har torkat. Hur bevisar man en blick som får själen att dö. Hur bevisar man ett ord som drunknat i gråt?