Anne-Marie hade ikväll, som alla andra fredagskvällar, tagit av sig alla kläder direkt när hon kom hem ifrån jobbet. Gått runt i huset alldeles naken, och hällt upp ett varmt bad, tänt ljus och satt på cd-spelaren på lagom låg volym med sin Il Divo skiva, som hon fått av sin man för några år sedan i födelsedags present.
Det hade snart gått åtta månader sedan Stefan krockade och dog med bilen. Hon hade varken kommit över det eller accepterat det. Hon hade bara lärt sig att leva med det.
Hennes familj och vänner hade varit på henne flera månader efter olyckan och sagt att de fanns där för henne. Att de bara ville hjälpa henne. Att de inte tyckte hon fick ut sina känslor tillräckligt. "Vafan vet dom om det?" hade hon tänkt. "Alla går igenom sådant här på deras egna sätt. Det här är mitt."
Hon sa aldrig riktigt åt sin familj att låta henne vara. Eller sina vänner på jobbet för den delen. Hon log alltid och sa att hon mådde bra och att hon inte behövde någon hjälp.
Men faktum var att det behövde hon. Hon visste det lika väl som alla andra runt omkring henne. Var de inte visste var att hon de senaste åtta månaderna ständigt funderat på att ta sitt eget liv. Vid tre tillfällen hade hon försökt, men misslyckats. Hon var inte stark nog att gå igenom med det. Hon hade misslyckats med flit när hon inte knöt händerna när hon försökte hänga sig själv med ett av Stefans gamla bälten. När hon försökte ta en överdos, men med endast fyra Alvedon tabletter, och när hon drack en äggkopp med diskmedel, som hon visste inte var det minsta dödligt.
Hon var inte stark nog. Eller kan det vara så att hon är för stark för att kunna avsluta sitt liv på ett sådant enkelt och ynkligt sätt? Det var sådant här hon låg och tänkte på under nätterna, när hon inte kunde sova.
Det rådde ingen som helst tvivel om att Anne-Marie hade nått sin absoluta botten. Hon var helt förstörd, och hade varit det ända sedan hennes älskade make dog.
Hon minns så tydligt deras sista stund tillsammans. Det var en fredag, precis som denna. Hon hade kommit hem från jobbet några timmar tidtagare än Stefan som vanligt. Hällt upp sitt varmbad och lagt sig, lyssnat på musiken och läst några sidor i Snäck Samlarna av Rosamunde Pilcher.
Hon hade klivit ur badet när hon hörde bilen utanför åka upp på garageuppfarten. Hon var skrynklig som ett russin efter att ha legat i vattnet i nästan en timme, men det försvann snabbt.
Hon mötte honom i köket med enbart en handduk omkring sig. De gick mot varandra, båda med ett brett leende på läpparna. De omfamnade varandra och kysstes. Han slängde ur sig en komplimang om hennes mjuka hår och sköna hud. Hon hade svarat honom med ytterligare en kyss. En lång kyss, en sådan som får en att tro att tiden har både stannat och blivit bortglömd, så att den varar nästan för evigt.
Hon avslutade den romantiska hälsningen med att smeka honom över kinden, och gick tillbaka in i badrummet.
"Jag har med mig filmen som du bad mig hyra." sa han ifrån kapprummet medan han hängde av sig jackan och tog av sig skorna.
"Och den heter?" frågade hon med ett dolt skratt, för hon var säker på att han skulle hämta fel film då detta inte skulle bli första gången i så fall.
"Ond aning, som du sa."
"Åh, du lär dig med tiden älskling." De skrattade båda två.
Senare den kvällen när de kollade på filmen, som ironiskt handlar om en kvinna som förlorar sin man i en bilolycka. Anne-Marie var väldigt svårskrämd. Hennes favorit genre var skräckfilmer och hon hade inte blivit rädd av en film sen hon såg Exorcisten första gången när hon var femton år gammal.
Men av någon anledning så skrämde den här filmen henne. Det var egentligen ingen skräckfilm, utan mer en drama. Och det fanns inga otäcka scener när man rös till. Hon fick bara en obehaglig känsla i kroppen, och kännde många gånger att hon ville kräkas.
Hon trodde först att det var magsjuka, men det kändes aldrig som riktig magsjuka. Hon gick in på toa flera gånger för att kräkas, men hon mådde bra. Samtidigt som hon mådde jättedåligt på grund av det hon såg i filmen. Varför vet hon inte.
När filmen var slut så var klockan nästan två på natten och de började kyssas. De kysstes intensivt. Utan några ord så beskrev de deras kärlek till varandra mer än var de någonsin hade gjort tidigare. De höll om varandra och kysstes samtidigt som de gick emot sovrummet, och lade sig ner i sängen och klädde sakta av varandra kläderna.
Anne-Marie knäppte snabbt upp sin bh och lossade på Stefans bälte och drog ner hans byxor, samtidigt som han drog av sig sin tröja.
De kunde inte få nog av varandra. De kände sig tvungna till att se in i varandras ögon hela tiden då de älskade med varandra. Han låg ovan på henne och höll hårt om henne, som om han fruktade att något eller något skulle rycka henne ifrån honom.
Hon gav ifrån sig dämpade och nästan tillbakahållande stön medan han sakta förde sig själv in och ut ur henne.
"Jag älskar dig." sa han, och hon svarade med detsamma.
De somnade tätt intill varandra. Han höll om henne när hon låg där så perfekt och fridfullt, och bara studerade henne. Med ett leende såg hur hon sov med huvudet vilande mot hans bröst. Hennes långsamma andetag som kändes mot hans hud. Hennes vackra mörka hår och perfekta hy. Han smekta hennes på armen och kysste hennes hår och därefter somnade han, för sista gången i sitt liv, tätt intill hans livs kärlek.
Hon orkade inte läsa något i badet. Hon nöjde sig med Il Divo skivan på låg volym, och låg bara där och tänkte. Det hade hon gjort en massa de senaste månaderna. Hon tänkte på en massa; hennes familj, vänner, hennes syster som egentligen behövde hennes hjälp men som hon nästan ignorerat all denna tid, hennes egna liv, men mest på Stefan.
Det kunde inte beskrivas med ord hur mycket hon saknade honom, och hur många gånger hon somnat gråtande när hon tänkt på honom.
Det var otroligt synd om Anne. Men hon tyckte aldrig synd om sig själv. Hon tyckte synd om alla Stefans nära vänner och främst hans föräldrar och andra släktingar. Hon tyckte synd om hennes egna vänner som blivit ignorerar av henne hela tiden. Hon har aldrig orkat eller velat umgås med någon. För en och en halv månad sen så var hon för första gången själv på åde jul och nyår. Hon fick massa inbjudningar, men kände aldrig att hon ville. Hon har isolerat sig totalt från allt. Hon har inte satt på Tv:n sedan hon och Stefan kollade på filmen.
Om hon gör det så känner hon att hon börjar gå vidare, börjar glömma honom, och det vill hon inte. Hon lever i smärta, men hon gör hellre det just nu än att sluta tänka på honom. Han var allt för henne, och hon fick aldrig tillräckligt av honom. Hon var för ung för att förlora sin stora kärlek.
Anne slöt ögonen och doppade huvudet under vattnet. Hon höll ögonen slutna och utnyttjade den tid hon hade, medan allt ljud hon kunde höra kom från vattnet, med att låtsats att hon var död. Att hon var död, så att hon återigen kunde träffa Stefan. Men som alltid så kommer viljan till livet tillbaka och hon måste upp för att få luft.
Hon tar djupa andetag och torkar bort vattnet från ansiktet med händerna.
Hon vänjer sig fortfarande till det normala ljudet omkring sig, när hon börjar höra något i väggarna.
Det låter som en råtta som går omkring där. Skitbra, tänker hon. Det fattades ju bara det.
Råttan i väggen började springa omkring, det hördes hur den ökade takten.
Anne började lyssna efter råttans fotsteg i väggen, när hon hörde ljud från andra väggen, och lyssnade hon noga hörde hon fler steg. Det kom från alla håll och kanter. Råttor som sprang omkring i väggarna.
Hon fick panik och reste sig upp ur badet. Hon avskydde råttor. Hon kunde klara av spindlar och tyckte ormar var okej, men hon hade en fobi för råttor. Ända sedan hon var liten så har råttor varit hennes största skräck, större än spöken och inbrottstjuvar.
När hon nästan flög ur badet och skulle sträcka sig efter en handduk så snubblade hon på det hala badkarsgolvet, och faller framlänges mot badrumsgolvet. Hon hinner ta emot sig med händerna men slår i sig med knät mot badkarskanten.
Det blev en ordentlig smäll, och det gjorde väldigt ont. Hon blev liggande med överkroppen mot det varma golvet några sekunder innan hon tog sig ur badkaret helt och hållet. Hon satte sig upp på golvet, helt naken och masserade sitt knä. Det skulle utan tvekan svullna upp ordentligt.
Hon reste sig sakta. Det gjorde ont att räta ut benet igen, och hon haltade bort mot handduksstället.
Ljuden från väggen hade bara ökat, och Anne såg fram emot att ta sig där ifrån så fort som bara möjligt.
Hon slängde handduken omkring sig och siktade in sig mot dörren, när ljuden från väggen inte bara kändes som läskigare utan som högre. Inte att det kom från fler ställen eller att råttorna hade ökat i antal. Deras ljud, ljuden från råttorna hade blivit högre. Det lät tyngre på något sätt och det nästan vibrerade i rummet.
Hon stannade upp och såg sig omkring. I absolut chock såg hon hur kakelväggarna började spricka. Och blomkrukan i fönsterbrädan föll ner och gick sönder. Hon var tvungen att flytta på sig för att inte få glassplitter i fötterna.
Ljuden blev högre och högre, och rummet skakade mer och mer. Anne stod i mitten av rummet med uppspärrade ögon och halvöppen mun, och var i chock över vad som hände. Hon trodde först att hon drömde, men allt var så verkligt och hon kände att hon även hade kontroll över sig själv. Så det kunde inte vara en dröm.
Hon placerade händerna över öronen, för ljudet från väggarna hade blivit så högt att det inte längre gick att befinna sig där. Hon gick sakta mot dörren, och passerade handfatet med spegeln över den.
Hon gick mot dörren och kollade aldrig in i spegeln, men hon kunde ändå se i ögonvrån att hennes spegelbild inte stämde. Hon stannade upp. vågade först inte titta, men vände sig tillslut sakta mot spegeln och möttes av ytterligare en chock. Hennes spegelbild var inte rätt. Hon såg sig själv, men som en skuggbild. Hon kunde inte se sitt ansikte eller något av sig själv. Bara en skugga i spegeln.
Hon höll kvar händerna för öronen, när hon stirrade in i spegeln. Med ögon som aldrig såg ut att blinka såg hon hur hennes skugga i spegeln sakta släppte ner händerna längs med sidorna, men hon själv höll kvar dem. Skuggan i bilden stirrade på henne. Den hade inga ögon eller något sådant, men ändå kunde hon uppfatta att den stirrade henne djupt i ögonen.
Fastän med händerna för öronen kunde hon höra hur ljuden från väggarna försvann. Så hon släppte ner armarna och tittade sig omkring förskräckt.
Längst upp på väggarna, där väggen och taket möts, så hon hur det började rinna ner något rött. Det första hon tänke var blod, men det kune det inte vara.
Det började rinna ner från alla håll, och som hon först anat så var det blod. Den mörkröda färgen gick inte och ta fel på, samtidigt som hon även fick en blodsmak i munnen.
Hon mådde illa, samma illamående som och känt den dagen innan Stefan dog.
Hon ville kräkas, men kunde inte. Hon hukade sig framåt och höll för magen. Det gjorde fruktansvärt ont nu. Hon ville ta sig ut, men hennes ben var så tunga så det tog henne tid att ens rikta in sig mot dörren igen.
Hon fick dock aldrig chansen att börja gå mot dörren. För när hon rest sig upp såg hon in i spegeln igen, och hennes egna skuggbild var kvar, men en man, också skugga, var nu med i spegeln.
Anne kollade bakom sig. Ingen där. Hon såg tillbaka in i spegeln, och kollade på mannen som nu höll om henne i spegeln. Det var Stefan. Det var hon säker på. Hon kunde känna igen honom.
Hon fick ett kortvarigt leende på läpparna när hon förstod att det var han. Det försvann när hon hörde något hemskt, hemskare än tusen råttor springande i väggarna. Det var ett skratt. Ett hemskt skratt. Skrattet kom från en kvinna. Skrattet var gammalt, ont och mörkt på ett sätt som var svårt att beskriva.
Det kom inte från väggarna, utan det kom från ingenstans, ovanifrån, underifrån från inom henne. Skrattet ekade och hon var återigen tvungen att hålla för öronen.
Hon ville ut. Hon ville inte vara kvar här längre, men hon kunde inte röra sig.
Hon sjönk ihop på golvet, tryckte händerna hårt mot öronen och skakade på huvudet för att försöka bli av med det fruktansvärda skrattet.
Hon var säker på att hon blivit galen, men sanningen var den att hon var frisk och helt normal.
Hon började gråta och viskade till sig själv: "Snälla...snälla...låt mig va."
Efter att hon sagt det så slutade skrattet. Hon satt kvar på golvet och lyfte upp huvudet från kroppen. Då hon kännde något stort kallt mot axeln. Hon tittade vad det var, och får syn på en stor ljusblå hand. Hon blir alldeles stel, och kan inget annat än att titta på handen som tar ett fast grepp om hennes axel så att det gör ont. Handen har länga trasiga naglar och håriga knogar, men det är absolut en kvinnohand.
Anne börjar gråta. Hon skriker och tårarna rinner ner längs hennes kinder. Samma kinder som Stefan hade smekt precis innan han somnat bredvid henne för sista gången.
Anne kände nu att hon skulle dö. Hon kände att hon blev lika kall som handen som höll hårt om hennes axel. När hon såg hur enorma råttor kravlade sig ur sprickorna i kakelväggarna. Hundratals råttor nästan som flög ur väggen och landade på marken och började springa mot henne. Precis innan de nådde henne kände hon hur den som hade handen på henne lutade sig över henne, och närmade sig hennes huvud och stannade precis jämte hennes vänstra öra, och andades in djupt genom näsan.