Han hade lärt sig att föra maten till munnen och lydigt svälja instinktivt på sin mors initiativ. För varje matbit han lärde sig att svälja svalnade också moderns intresse. Hon kunde liknas vid en fågel. En ståtlig pliktrogen tornsvala som till en början mättade hans skrikande mage men vars uppsikt tvärt avtog då han var gammal nog att se efter sig själv. Han hade börjat spela Hockey till sin fars stora förtjusning. Hans första klubba, en Bauer med mintgrön tejp, hade hans far köpt till honom i gåva på försäljaren i sporthallens rekomendation. En kille i sena tjugoårsåldern med rödflammiga kinder som garanterat att det var den bästa modell de kunde erbjuda för juniorer i hans ålder.

Kontakten med Anton hade knutits på Hasselsjö HF's uppmaning, tillsammans hade de utgjort en ogenomtränglig defensiv i laget men för att upprätthålla deras vänskap hade det krävts mer än sportslig talang. De trivdes helt enkelt i varandras sällskap innanför såväl som utanför rinken.

Hans karriär hade han många människor att tacka för. Han hade fast anställning, plikttrogna arbetskamrater och en lägenhet på 5 rum och kök.

Han sov inte alltid ensam.
Ändå var det precis det han var. Fullkomligt ensam.