Orden träffar djupt och långt in i hjärtat.
Letar sig framåt, djupare och djupare medan endorfinerna kämpar för livet innanför pannbenet mot sorgen,
smärtan och depressionen som tycks ha tagit sig in i blodet och cirkulerar i kroppen.
Försvarslös står man där, ensam, kall medan man förstår att ett liv har raserat i natt.
Det finns inget kvar, ingen väg tillbaks.
För vi människor är av eller på. Svart eller vitt.
Och så har det alltid varit. En knut löser sig aldrig upp av sig själv. Inte när det redan hänger
500 ton bly i båda ändarna. Även om du springer till verktygsskåpen och försöker med frustration och ilska
få upp knutjävlen så går det inte.
Inte förrän du lossat de båda blyklumparna