Visst går livet vidare –
och ändå är ingenting
som förut.
Visst är den snö som faller
lika vit som förut,
men blodet
från den avslitna kroppspulsådern
har för alltid bränt sig in
på ögats näthinna
och färgar med tvingande nödvändighet
den verklighet
vi trots allt
måste leva i.

Det våld som tog gestalt
i en kopparmantlad blykula
förefaller
helt plötsligt alldeles oemotståndligt.
Hjälplösa talar vi om ondskan
som om den vore någonting annat
Än vi själva.
Nu är det alltså viktigt
att vi söker efter orsakerna
på den plats där de står
att finna –
i våra egna hjärtan
i vår egen vilja.

Ty viljan som var Ditt
enda vapen är också vårt
enda hopp.
Vår egen likgiltighet inför de många
som drabbas av våldet
i olika skepnader
är i själva verket
våldets orsak.
Först när vi förstått
att din trygghet
är min trygghet
kan våldet upphöra
och freden bli möjlig –

så blir Din död
en början
en fortsättning
en spjutspets