Jag förstörde julen för min familj. Jag låg enbart i min säng inne i mitt gamla pojkrum. Jag pratade ingenting med min bror. Det var för kallt för att någonsin åka hemifrån och jag var för ledsen för att vara nära andra människor så jag gick inte ens ned för att äta middag tillsammans med övriga familjen. Jag bad om att lämnas ostörd och gick sedan nedför trappan för att hämta en bit mat mitt i natten när alla andra familjemedlemmar somnat.

Knivkastarens kvinna bredde ut en filt på den kazakiska ökenstäppen. Jag och min vän spelade upp scener ur ett äktenskap bredvid kosmodromen i Bajkonur för en rysk rakettekniker som guidade oss runt bland uttjänta rymdfarkoster. Inslingrade i havtornssnår hade de dumpats som rostiga reliker ur det sovjetiska rymdprogrammet.
- "Jag kan identifiera mig med den blonda bimbotjejen som alla alltid underskattar!" utbrast Knivkastarens kvinna.
Hon tog fram sin makes vapen och ristade in deras initialer i en uppstickande farkostvägg.
- "Jag identifierar mig alltid med killen som är mest awkward" svarade jag.
I en de gamla rymdkapslarna låg en Ragorlang i fosterställning med alla sina sorger skramlande inom sig. Så snart ragorlangen märkte av vår närvaro flydde han över klipphöljet där paradisormarna dinglade med ögonen.

Från min sida av stängslet framstod det som om Wroclaw försökte svälta ihjäl sitt inre. Han slutade att leva. Dagligen kom jag hem, vred om dörrlåset och fann honom stirrandes djupare och djupare in i väggen, neddrogad av tystnadens opium.
Min bestörtning etsade sig fast i hemmets hörn där den knipsade av pulsådern i pågående tideräkning.
- Säg någonting! Snälla, säg hur det är med dig!
- Jag mår bra, svarade Wroclaw medan tonfallet snarare antydde att han höll på att lösgöra sig från den här världen.
Det var som att se någon gå baklänges i snön och sopa igen spåren efter sig. Bit för bit släckte han ned sig själv som en stad under mörkläggning och jag höll en dåres försvarstal för att provocera fram en spricka i hans tystnads hårda lack.
Hösten hände, men inte på samma sätt som vi hade velat.

När Sophie Elkan dog inredde Selma Lagerlöf ett rum i sin herrgård med sin forna älskarinnas kvarlämnade ägodelar. Det är det mest romantiska jag någonsin hört.
- "Vad hände egentligen mellan dig och Wroclaw? Er kärlek var det vackraste jag sett" sa Knivkastarens kvinna och förklarade varför hon ville byta namn till Ananasia Pinapella.
Hon var äntligen hemma från ett Mardrömsluleå, spöad syrra och björn, bortsupen plånbok och allmänt kaos. Hon lovade att aldrig göra något annat än konst och dataspel.
- "Förlåt, jag tyckte mig se en vålnad!"
- "Så jävla typiskt dig!"
I en luftballong tillsammans med min vän blickade jag ned över sänkor med saltsjöar och sandstormar nära livet. Jag och Knivkastarens kvinna landade vid foten av Gobiöknens steniga platå där vi drack varm getmjök med mongoliska nomader.
Mellan de kusliga stenformationerna i detta ödsliga sandhav ekade vrålen från fastkedjade banshees.

Långt tidigare hade Wroclaw smakat som whisky när han kysste mig. Allt var extremt högt och otroligt nära i det stora huset där vi vaknade upp i en härva av armar och ben. Spetsgardinerna fladdrade som stora segel och fick hela verkligheten att vika undan.
- Förlåt att jag är så barnslig. Det känns som om jag är gjord av glas.
- Det gör inget! Du är bara lite känslig.
- Du måste ha otroligt mycket tålamod om du orkar stå ut med mig.
- Eller så är jag bara kär i dig?
Senare mot kvällen hade jag sagt "Gå och lägg dig om du vill, jag ska bara skriva några rader först". När Wroclaw sedan somnat intill mig medan anteckningarna fyllde blocket hade jag förundrats över att någon som kunde sova så fridfullt kunde leva så oroligt.
Nu satt jag ensam kvar i vårt gamla hem och lyssnade till väggarnas knarrande, slamrandet från andra våningar, det dova ekot från trapphuset och ljudet av slem som hopade sig i grannarnas lungor.

Under hösten gick Nordkoreas ledning ut med att de funnit världens enda kända exemplar av en enhörning. Detta är bara en del av landets imponerande fauna. När den förre ledaren Kim Jong-Il gick bort rapporterades det exempelvis om gråtande björnar och sörjande fåglar.
- Jag var tvungen att fixa mitt eget te i värdshuset i Pyongyang!
- Plockade du även örterna själv?
Som alla andra turister i Nordkorea behövde jag och Knivkastarens kvinna åtföljas av en statlig representant. Han vägledde oss till den omtalade enhörningsgrottan i närheten av Yongmyongtemplet där alla tre stirrade hålögt in i grottmörkret.
Jag undrade:
- "Vad är provocerande konst för dig?"
- "Jag känner att allting i äckelväg redan är gjort" förklarade min vän. "Provocerande konstprojekt skulle vara att förstöra resurser framför ögonen på de som behöver dem. Eller duscha en uteliggare i champagne och sedan kasta honom tillbaka på gatan".
Jag kunde se galenskapen fortplanta sig i hennes hjärnas sektioner. Knivkastarens kvinna tog fram sin makes vapen, vände sig om och kastade den blänkande klingan i hjärthöjd mot Statens representant. Eftersom hans hjärta satt på höger sida överlevde han attacken men svimmade av chocken.
- "Följ med" sa Knivkastarens kvinna när hon tog min hand och störtade in i enhörningsgrottans mörker.

Det var min födelsedag och högsommaren dunstade bort i ett lätt vitt skum. Solstrålarna bröt in som sabelhugg mellan Zinkensdamms innerstadshus och gatorna emellan dem fylldes av regnbågsflaggor och lastbilar med fjäderförsedda discobödlar.
Allt detta inträffade på den tiden när scenerna ur vårt äktenskap visade en kärlek så urstark att den spräckte ljudvallen.
Pridefestivalens parad ledde fram till en park, vars ingång beskyddades av Dikter & Diamantprosa.
- "Would you love me if I ruled the world?" frågade jag.
- "I will always love you" sa Wroclaw.

- "Nu är det stängningsdags" sa Noak och fällde ner spärrarna till förbundsarken framför en lång rad djur som köat i timtal och som därmed förvägrades överlevnad och således ej återfinns i vår fauna i dag.
Detta innebar att vi aldrig kommer att få se Endagsvarelser, prismarävar, banshees, ragorlanger, kentaurer, skogsnymfer, Fågel Fenix eller andra djur som strövade runt på jordskorpans slättmarker i tidernas begynnelse innan syndafloden bröt fram och raderade ut deras existens.
Enhörningarna fanns ursprungligen med på arken men kunde aldrig finna sig i den konformitet som rådde inuti det imponerande bygget. Enligt vittnesskildringar från giraffer och flamingos och andra högresta djur hoppade enhörningarna överbord och dränktes under syndaflodens obarmhärtiga framfart.
Men enligt legenden överlevde de magiska varelserna och spolades upp på en atoll som när syndafloden sjunkit undan blev den mark vi i dag känner som Nordkorea.

02.18 2011-06-24 skrev Resplendissant:
Älskling, ska vi sova snart?

02.24 2011-06-24 skrev Heathcliff:
ja, snälla låt oss göra det.
jag saknar dig.
massor.