Ibland ville man bara att allt skulle va över,
vissa minnen fick aldrig det slut de behövde.
Och inga högre makter fanns att tillhandahålla,
och varje löfte blev bara svårare att hålla.

Jag krävde för mycket av dig, jag har förstått det nu.
Är jag värd en ny chans, tycker du?
Trots att jag vet att det är mer än det andra du gett,
har jag svårt att visa respekt.

Svårt att förstå mina egna misstag jag begått,
svårt att förstå att jag kanske borde hålla nåt...
Av allt det jag sagt om bättring och förändringar,
allt jag inte sa som gjorde oss till främlingar.

Det är svårt att tänka på nuet när allt snurrar runt,
ångest, depression och självmordstankar kan knappast vara sunt.
Jag var ung och dum, det kanske är dags att växa upp?

Och när jag såg dig för sista gången, ja då du hade gett upp mig,
det var då jag tillslut såg dig, det var då jag föll för dig.
Och nu är jag ensam, utestängd från ditt liv,
aldrig ångrat något lika hårt som att jag inte lät det bli vi.

Du har gått vidare nu, hittat en ny,
jag står kvar i samma minnen som inte faller i dy.
Det är inte längre mig du vill ha, inte mig du ser.
Jag undrar om hon får mig att älska dig mer.