På ett tåg på väg till Stockholms strand, eller var det Tylösand?
Jag minns inte så noga.
Jag har märkt att ju äldre jag blir desto mindre verkar destinationen spela roll.
Jag är ju med överallt.
Fantasi blandas med verklighet, och på så sätt kan allt jag önskar bli sant.

Igår träffade jag dig på en strand..
Jag har alltid tyckt mycket om sitta och titta på vågorna som skvalpar in mot strandkanten. På en dag som denna med måttlig vind ser det så lättjefullt ut,
som att vågorna liksom skuttar in över mållinjen. Jag blir glad av att se dem.
Jag frös lite om fötterna så jag hade begravt tårna i den vita sanden och dragit koftan lite mer om mig.

På avstånd kunde jag se dig komma och du log det där leendet som jag tycker så mycket om, det som sprider sig över ditt ansikte och ut genom gnistrande ögon. Du satte dig ner bredvid mig och vi pratade.

Orden verkade aldrig ta slut och historierna avlöpte varandra.
Jag berättade om kaninen jag tog hem som dog och att jag att snickrade ihop en stol i trädgården, i alla fall så länge vädret tillät sen blev jag tvungen att flytta in.
Du berättade om när du skulle baka en kaka till ett kalas men glömde att hälla
i bakpulver och vi skrattade. Våra skratt värmde min kropp och läkte mitt värkande hjärta och jag tror att det var samma för dig.
Jag frågade om du hade tänkt på mig ibland och du svarade att du hade det. Kan du förlåta mig frågade du. Jag log och svarade att förlåten hade du varit sedan länge.

Jag hörde en stark röst som väckte mig och det tog en stund innan jag lyssnade till orden som sades.. Stockholm C nästa, Stockholm C slutstation.
Jag väntade tills att de andra resenärerna hade ansträngt sig för att få ner sina väskor samtidigt och skyndat sig för att hamna i kön som slingrar sig längs gången, fort för att inte missa att komma av och sist steg jag av.

Människorna surrade omkring mig och jag tänkte på hur märkligt det var att man kan kunde känna sig så ensam på en plats fullt av folk.
Vilken linje ska man ta till Aspudden- röda, gröna eller kanske den blå? Funderade på om jag ska göra som Niklas Strömstedt sjöng i den sista morgonen, åka ut till Lidingö och sen hem igen. Och jag undrade om allt var försent och hoppas att du inte gått mig förbi. Sitter du på den där stranden än?
Kanske skulle man till och med kunna kalla det för "vår" strand?