Hundra vita kannibaler dansar
kring en totem.
Spelar på trummor
sjunger,
larmar.
Vickar på bara vita bakar
och dunkar på trummor.

Går i noggrannt led efter varandra
med blickar mot det eldupplysta ansikte
som en gång fört dem samman.
Hoppas att det åter skall förena
trots att trämask
gjort pannan full av ärr.

Aktar sig noga för att
se på varandra.
Nafsar avvärjande,
markerande
om de råkar.

Cirklar hotfullt kring varandra när dansen för en stund
stannar upp.

Jag vill inte vara med och dansa kring totempålen,
så jag sitter här
stum
i kylan.
Otacksam för den gemenskap och kärlek
den gamla stoden erbjuder.

Jag kom till platsen för att träffa de vita kannibalerna,
men förstår inte deras dans,
som är samma som förr,
som alltid,
som något som aldrig förändras,
och som jag aldrig förstått.