Hon satt bredvid mig i den trånga chartermaskinen, en arketyp av den utarbetade hemmafrun, i skriande behov av några veckors semester. Grå i hyn och med mörka skuggor under de osminkade ögonen stickade hon frenetiskt på någonting som såg ut att kunna bli en ljusblå babykofta. 

Hon pratade oavbrutet och lågmält med en man, sannolikt hennes make, som satt med slutna ögon på fönsterplatsen. Ett litet leende lekte på hans läppar och det var omöjligt att avgöra om han sov eller lyssnade på tiraderna. Dock höll han vad som tycktes vara ett stadigt tag i det halvfyllda drinkglas av glasklar plast som stod på det lilla bordet framför honom.
Det borde även jag ha gjort, för rätt som det var råkade den stickande damen peta omkull mitt halvfyllda rödvinsglas så att dess innehåll rann rakt ner i grenen på min blåvitrandiga bomullskostym.

En ovanligt alert flygvärdinna, som antagligen råkat bevittna missödet, rusade fram med en bunt papperservetter i högsta hugg. 
Själv kvävde jag en eller ett par svordomar innan jag, något generad och med tillkämpat lugn, övertygade den tillskyndande om att hon inte behövde hjälpa mig att torka. 
Min pratsamma bänkgranne stickade ostört vidare. 
Hon hade inte märkt någonting. 

Vad säger man till en vilt främmande människa som, sig själv ovetande, spillt ett glas rödvin rakt över gylfen på ens ljusa sommarkostym?
Den kostym man räknat med att använda varje dag under den veckolånga reklamfilmfestivalen, och med en packning som saknar alternativ.
Det gives tillfällen när även den mest vältränade vokabulärekvilibrist förgäves söker efter lämpliga ord.

Den till lika delar ihärdiga och deltagande flygvärdinnan återkom, nu med en liten hopvikt filt i handen.
”Stolen är nog också våt? Kunde tro det! Sitt då på den här så länge! Mer kan jag inte göra nu, vi skall strax landa i Nizza!” 

Först när jag lossat säkerhetsbältet och rest mig för att täcka den blöta stolsitsen med filten upptäckte den ivrigt stickande damen mitt predikament. 
Hon tittade intresserat på mina byxor där en osymetrisk rödvinsfläck gjorde sig hemmastadd precis där mina lårben mötte varandra.
Med verkligt deltagande sa hon: ”Vilken otur! Och rödvinsfläckar som är så svåra att få bort!”
Jag lyckades tygla småmusklerna i mitt ansikte och log med viss möda mitt livs förhoppningsvis mest ansträngda leende. 
Uppenbarligen hade hon ingen som helst aning om vem som orsakat missödet.

Jag satt bredvid den stickande damen för att jag var på väg till den årligen återkommande reklamfilmfestivalen i Cannes. Och för att jag, i ett anfall av vad jag nu ansåg vara överdriven sparsamhet, hade valt charterflyg framför ordinarie trafikflyg. 
Det var mitt första misstag. 

Det andra misstaget var att jag inte genast kollade biljetten som min resebyrå utfärdat. Om jag gjort det hade jag säkert upptäckt att jag märkligt nog placerats i ett hotellrum i Nizza, och inte i Cannes. 
Antagligen hade den vänliga damen på resebyrån inte uppfattat skälet till min resa. Eller också hade hon kanske trott att jag under festivalveckan skulle ägnas fyra timmar om dagen åt att pendla fram och tillbaka mellan Nizza och Cannes.
Slarvigt nog lade jag inte märke till denna fadäs förrän dagen innan avresan. Resebyrån var ett under av tillmötesgående men det enda logi som de, med så kort varsel, kunde leta upp i Cannes var en exklusiv och utomordentligt smakfull svit på ett lyxhotell, som låg på en bergssluttning med en bländande utsikt över den så kallade azurkusten. 
Där sprack naturligtvis den sparsamhet som jag eftersträvat.

Flygplatsen i Nizza är en av Frankrikes mest trafikerade. Det föreföll som om alla de Armani- och Gucciklädda passagerarna i min omgivning hade stor glädje av mina rödfläckiga brallor. 

En skämtsam kollega från Stockholm frågade om jag hade överraskats av mens och kiknade av skratt åt sin egen något ansträngda lustighet. 
I ett patetiskt försök att skyla mig höll jag mitt enda handbagage – en 
reseparlör om Cannes – framför mig. 

”Vad du än Cannes”, frustade stockholmaren överlyckligt, ”så inte är det att hålla tätt!” 
En vänlig dam erbjöd mig att skyla mig med hjälp av hennes plastkasse fylld av taxfree-varor, tills bagaget kom. 
Jag accepterade tacksamt.

I resebyråns transferbuss gömde jag surmulet mitt missfärgade skrev längst bak, en åtgärd som också visade sig vara praktisk eftersom mitt hotell råkade vara resans sista anhalt. 
En tillskyndande vaktmästare försökte förgäves slita åt sig den resväska jag bar som en sköld framför mig under min raska och bestämda promenad fram till receptionsdisken.

”Monsieur Mossberg, mycket välkommen” sade den leende portieren på engelska och överlämnade ett märkvärdigt, hålslaget plaststycke som tydligen var nyckeln till mitt rum.
Klockan hade nu hunnit bli åtta på kvällen lokal tid men jag frågade ändå om hotellet kunde ordna så att min kostym blev tvättad till morgonen därpå. ”Naturligtvis”, svarade portieren förnärmat, ”om vi bara får hit den före midnatt!”

Mycket lättad vandrade jag, i hälarna på ännu en vaktmästare, iväg till mitt rum. 
Till min förvåning fungerade den lustiga plastbiten utmärkt och den öppna dörren avslöjade en svit som med lite god vilja kunnat rymma ett dussintal gäster.
På soffbordets skiva av blankpolerad granit tronade ett jättelikt och välfyllt fruktfat. Den smakfulla blomsteruppsatsen doftade himmelskt och på en liten vit linnetablett väntade fyra uppochnervända champagneglas av böhmisk kristall på mig och mina förfinade besökare. 
Från ett diskret placerat kylskåp hämtade vaktmästaren en flaska Bollinger 1972 som han placerade i en silverglänsande kylare innan han bugande lämnade rummet.

Intill champagnekylaren fann jag ett litet tryckt kort. Det informerade om att Jorge, som han hette, personligen skulle ansvara för mitt välbefinnande och min trivsel under den kommande veckan och att, i händelse jag ville visa min uppskattning för hans tjänster, jag uppmanades vänta med detta till avresedagen.

Kors i herrans namn!

När jag fick av mig den malträterade kostymen upptäckte jag föga oväntat att även skjorta och kalsonger hade fläckats av rödvin. 
Jag fann ett antal tvättpåsar i en garderob, som för övrigt innehöll skovårdsgrejor, ett sladdlöst ångstrykjärn, en utfällbar strykbräda, en silvergrå sidenparaply, ett litet kassaskåp vars kod jag kunde ställa in själv samt, på en av de mjukt snidade trägaljarna, en lustig liten cape som antagligen skulle brukas som skydd för kläderna om man var kvinna och hastigt behövde piffa upp frisyren med hjälp av de hårvårdsprodukter som, tillsammans med ett batteri av andra hygienartiklar, fyllde det ena av badrummets bägge rymliga spegelskåp. 

Prydligt hopvikta på en välförsedd frottéhylla hittade jag också två cremefärgade morgonrockar som matchades av två par likaledes cremefärgade tofflor. Banderollerna berättade att de lämnat tvätteriet samma dag och avslutades med ett fyrsiffrigt telefonnummer som man skulle ringa om man, av något skäl, var missnöjd.
Det var jag inte.

Eftersom filmfestivalen avslutades med stor galamiddag hade jag, som tur var, för en gångs skull packat en extra kostym. Den var mörk och dubbelknäppt och ställde krav på skjorta och slips. Sålunda skrudad, och med skinande nyborstade skor, tog jag tvättpåsen i näven och vandrade ut till receptionen.
”Kläderna hänger tvättade och pressade i dörren när ni vaknar i morgon, monsieur Mossberg” lovade portieren.
” I dörren?”, sa jag frågande.
”Dörren är ihålig”, förklarade portieren. ” Vi öppnar utsidan, ni öppnar insidan. Voila!”
”Jag kanske bör nämna att det är rödvinsfläckar” sa jag och fick ett milt leende till svar:
” Var inte bekymrad, monsieur, vi har klarat svårare problem än så!”

Plötsligt kände jag att jag var hungrig och precis när jag tänkte fråga om det fanns någon trevlig restaurang i närheten sade portieren:
”Jag vill ogärna jäkta er, monsieur Mossberg, men drinkbordet där nere” – han gjorde en gest mot en bred marmortrappa – “är bara bemannat till klockan halv nio.”

Drinkbordet?! 
Det här hotellet var tydligen fyllt med överraskningar. 
”Merci beaucop”, sa jag så avspänt jag förmådde, och gled därefter med ett försök att verka nonchalant och världsvan nerför trappan ifråga. 

Klockan var redan fem i halv nio och det lilla sällskap som hade frekventerat baren var nu tydligt på väg in i ett annat rum. 
En Campari med soda fick jag på ett ögonblick och precis när jag smuttat på den vinkade en man ur sällskapet till mig och sade något på franska.
Bartendern uppfattade blixtsnabbt att jag inte förstod och tolkade: ” Ni får gärna ta med er glaset in till mötet, monsieur”, sa han. 

Full av förundran och inte så lite nyfiken förenade jag mig med det övriga sällskapet. Det bestod av ett tjugotal personer som nu höll på att ta plats kring ett avlångt konferensbord. 
Mannen som vinkat in mig stängde dörren efter sig, hälsade hastigt på mig och bjöd mig att sitta ner på en av de återstående platserna.

Även om jag kunnat tala franska vet jag inte om jag hade protesterat.
Jag log vänligt till de okända människorna i stolarna intill min. 
Framför var och en av oss fanns, utöver en flaska Apollinaire, en svart klotportfölj i A4-format. Eftersom de andra redan börjat granska innehållet i portföljen gjorde jag detsamma. Till min besvikelse var dock alla texter skrivna på franska, med undantag för en liten bunt papper som var fylld med kinesiska eller möjligen japanska skrivtecken. 

Ljuset dämpades och en lång och allvarlig man reste sig och höll på franska vad jag tolkade som ett kort välkomsttal. Sedan tände han en overheadprojektor och började, såvitt jag kunde förstå, diskutera innehållet i våra portföljer. 
Åhörarna lyssnade intensivt, bläddrade bland sina papper, nickade medhåll ibland och skakade dessemellan bekymrat på huvudet. 
Jag begrep ingenting. 
Det enda ord jag trodde mig förstås var någonting som lät som ”tjapponnääs” vilket möjligen kunde förklara de papper i våra portföljer som var prydda med asiatiska skrivtecken.

Efter fyrtiofem allvarsamma minuter, fyllda av glosor och siffror som jag inte förstod ett dugg av, var det gudskelov dags för en bensträckare. 
Dörren slogs upp och jag beslutade att rymma fältet så snabbt som möjligt. Utanför konferensrummet var baren åter öppen och luften fylldes snabbt med sorlet av röster och den karakteristiska doften av franska cigaretter. 
Ingen tycktes lägga märke till att jag, med min klotportfölj under armen, diskret återvände uppför marmortrappan. 

I receptionen hade det varit vaktavlösning. 
En parant kvinnlig portier log vänligt mot mig när jag smög bort till min svit för att lägga ifrån mig portföljen. På reklambyrån där jag jobbade hade vi en sekreterare vars far hade varit ambassadör i Frankrike. 
Hon skulle säkert kunna översätta handlingarna och berätta för mig vad jag varit med om.

Mörkret låg nu som en mörkblå sammetsfilt över Cannes och jag behövde ingen särskild övertalning för att äta min middag i hotellets eleganta restaurangtrots att priserna i dess sparsmakade meny gjorde mig en smula vimmelkantig.

Morgonen därpå började Reklamfilmfestivalen. 
Prick klockan nio denna soliga måndag satt jag, iklädd nytvättad sommarkostym, behagfullt nersjunken i en inventiös biofåtölj. 
Av gårdagens rödvinsfläckar syntes inte ett spår, men kalsongerna hade tvätteriet lyckats sämre med. Därför hade man, som man uttryckte det, ”tagit sig friheten att bilägga ett par nya herrbenkläder i samma storlek som de missfärgade” och gillade jag inte det kunde jag ju alltid ringa.

Jag gillade det.

Fortfarande undrade jag förstås över gårdagens händelser. 
Innan jag lämnade hotellet frågade jag den tjänstgörande portieren vilket sällskap som haft möte en trappa ner kvällen innan.
”Jag beklagar, monsieur Mossberg, men den typen av upplysningar kan vi dessvärre inte lämna ut!”
Märkligt.

Skälet till att man förmodat att jag var en del av det allvarliga sällskapet trodde jag mig dock ha räknat ut.
Det måste ha varit min mörka kostym! 
Alla i det lilla sammanträdesrummet var, den ljumma sommarkvällen till trots, lika mörkt, strikt och tråkigt klädda. 

Festivalen inleddes odramatiskt och helt utan pompa och ståt. 
Plötsligt gled ridån isär och den första tävlande filmen av de drygt 1500 anmälda visades för en publik, som endast fyllde något hundratal fåtöljer i den jättelika lokalen. 

Det tog några timmar innan jag fattade varför . 
Den genomsnittliga standarden på filmerna var, för att uttrycka det vänligt, föga imponerande. 
De som varit på festival förr visste naturligtvis bättre än att sitta i en mörk biosalong när den soldränkta plagen låg strax intill, prydd med läckra och lättklädda ungdomar av båda könen. 

Den stora publiken skulle inte komma att samlas förrän på torsdagen, då de stränga jurymedlemmarna röstat fram de tävlingsbidrag som möjligen kunde komma ifråga för ett pris. 
Sannolikt bestod en stor del av premiärdagens publik av just dessa jurymedlemmar, som var tvingade att närvara. Plus en och annan pappskalle som – i likhet med mig – inte förstod bättre.

Min plikt likmätigt satt jag dock igenom hela det digra programmet och blev med tiden alltmer övertygad om, att de filmer som producerats av mina egna kolleger i den aktuella konkurrensbilden måste betraktas som närmast geniala. Glädjande nog delade flera av jurymedlemmarna min uppfattning, för vår byrå tilldelades såväl guld- som silverlejon det här året och praktiskt taget alla våra bidrag gick till final.

Dock!
Mitt råd till den som överväger att besöka sitt livs första reklamfilmfestival måste bli, att inte flyga charter! Samt att spara utrymme i resväskan för en rejäl och sittriktig kudde. 
Festivalbiografens fåtöljer må vara hyfsat bekväma de första timmarna, men sedan blir det besvärligt. 
Tro mig, det är inte många reklamfilmer som har en idéhöjd tillräckligt kraftfull för att få dig att lyfta från stolen.

På hemresan från Nizza satt jag bredvid en dansk veterinär som varit på konferens i Antibes. 
Trots att han inte stickade avstod jag från rödvin under den flygturen.

När vår franskkunniga sekreterare några dagar senare tagit del av innehållet i klotportföljen, frågade hon hur jag kommit över den. 
Sanningen var inte tillräcklig för att hon skulle tro på min berättelse. 

”Såvitt jag förstår har du suttit med vid ett inofficiellt krismöte där ett antal medlemmar i Världsbanken diskuterat stödåtgärder för den japanska valutan”, sa hon.

Och ändå finns det de som hävdar att "tillfälligheternas spel" bara är en myt.