Tystnaden finns efteråt; vad som händer är att orden, tankarna tappar känslan med tid. Det bestämda ljuset rinner av, och blir brus, dämpat flimmer, ett grådassigt åskmoln på sin höjd. Så fruktansvärt långt borta. Så varför någonsin tvivla, ingen fanns någonsin där för att ruska om axlarna, de av himmelen ack så tyngda och kanske var samt är svaret detsamma, ensamma anledning. Jag har varit så dum; vårdslös.

Jag hörde talas om minnesbefriade fiskar som fruktade, varken stenen eller ljudet av våldet som bröt igenom den rörliga bilden av ett sjunkande hjärta utan ringar. Som kopulerade i vattnets mörker, stängde ögonen och föreställde sig höjden av ro bland Marianergravens sjögräs.

Vill ha kontakt. Nu, nästan så. Först en, sedan två utsträckta händer som fläckar ned skärmen. Allt så ensam är jag, inte, allt som oftast, då mitt medvetande erhållit disciplinen att inte spinna vidare på det oönskade; alltså ensamma, orättfärdigade känslor. Vad jag känner - är vad jag tänker att jag känner, det är så synd. Cyniskt; cykliskt: nu är jag här igen. Bland orden, tankarna från andra sidan sanddynorna - djup utan vatten, landvarelser med förmågan att borra sig in, in och ned; inte andas luft, men ändå överleva, i kvicksanden.

Det blir helt, så också även utan rytm. I bubblan få förunnats, en aldrig sjunkande bubbla som de flesta påprackas och några få pyser igenom: nålarna. Nålarna i hjärnan, korsningen; socialt betingade varelser desperata för slutgiltigare varianter av lärdom, att döma av andra. Några få är nålar, hårda, jag är mjuk som en dyna, illvillig som 1800-talsfilosofen men strikt omvänd i relation till vad fan i helvete det är som händer här.

Där med fascination för ljud, skräck för bild och sorgesyn över landskapen de målar upp; ordkonstnärerna auf das zeitgeist, de skoningslösa kommunikatörerna som verkar för effektivitet, mer liv av livet än liven någonsin rymt: fast medveten om att förr eller senare fly, om inte genom ett pyshål i klotet så med taggtråd i venerna. För att bli känd? Omöjligt utan en utstrålning av pixelsilade radiovågar, osynliga, korrekt konverterad till sin tilltänkta form, ljudlös; därtill ackompanjerad. Skriften kommer till: av en anledning - trots allt. Packeterade med dessa pretentiösa skiljetecken. Skulle gärna fastna på bild, röra mig, artikulera, se alla i ögonen samtidigt som jag slipper undan, sminkas. Olyckligtvis är detta en omöjlighet med mitt såriga ansikte. Min offentliga skam, ständigt närvarande.

Skuld rör det sig inte om; skam är den feges sanna sinnestillstånd. Och det är jag: skammen personifierad i dina tvångseufemismerande svarta hål till målsökande missiler. Lokalierade i två skelettgråttor - med förmåga att hänga ut, med hjälp av nervtråden och fortsätta fungera. Hittar du dig själv här?

Förlåt förlåt förlåt men. Jag är - skamligt nog, självprovocerat, helt i onödan - ensam. Och fruktansvärt rädd för att missbrukas, så som jag än gång inte hade vett nog att behandla omvärlden högt upp på en vildsint häststaty. Så snälla förstå, att varje ord som släpps ut på savannen och springer i din riktning gör så fyllda av lejonungeryt - eller hur man nu ska förmedla i ord att man är en neurotisk liten hedning som egentligen inte vågar vara något annat än helt ensam, numera med en redig man, avståndstagande i skogens aldrig tystnande mörker. Samtidigt, i morgon ska jag klä mig i min bästa rock, mina mest slimmade jeans, mina dyraste kängor och min stiligaste skjorta. Hela överkroppen i svart - knäppt upp till halsen; kanske har jag chans att liknas vid en präst.

Kanske är det bara jag som tacklar konsten så; försöker förstå, hur annars gå till väga. Till sängs? Skammen; alla kan se den, mitt söndriga anlete, min förtidsåldrade pannveck där under evigt pubertal lugg. Måla mig svart lika gärna! Obotligt iskallare, människor som jag är av möjligheten till jämförelse dömda till kronisk mindervärdeskomplex varför det var en akt av ren vilja att undvika den möjliga anglocismen i denna menings inledning. Åh, förlåt detta tvingade förklarande.

Jag vet inte vad det är jag tar mig till - men varför jag tar till mig det, kolla: Människor som jag är. Människor som jag är, människor som jag är; skulle det gå att banka in i skallen, knappast! I motsatt riktning däremot: åh, känslor. Vad tar jag mig till? Jag såg dina ögon och dog direkt. Du får gärna begrava mig. Har sett i mitt huvud, hur jag är omhändertagen. Skulle då inte jorden också vara en övermakt i stil med gudarna? Den kalla fuktiga jorden: den varma skollat bolmande jorden som vi inte vet mindre om än rymden; eftersom vi är dömda till yta, eftersom vi inte är eld. För oss handlar det allt om att ruttna. Så troligtvis var det vad jag kände vid denna skrifts begynnelse?

Dessa tankar om att tänka, som en tavla av och med mig själv som motiv. Jag. Inte dessa röster, landets samtida titaner; Johannes Anyurus sommarprat, Kristian Lundbergs mörbultade hjärta som han uppgivet bekänner, som absolut sista utväg, kanske borde slitas upp från marken under bröstkorgen och hivas i riktning mot riddar Kato och Stig Larsson utanför neonkrogen i vinternatten med en dementorsluva och silverglans ovanför näsbenet där bakom uppspärrad bok. De lägger det svart på vitt för mig, att jag ännu inte alls är någon annan utan mig själv, och aldrig kommer kunna vara ensam som någon annan, hur mycket jag än vill, hur mycket jag än önskar att jag visste vad jag vill, ville, drömde.

Det kvittar nu: tankarna kom på våren och dog lagom till hösten och lagom till den 27 december äro övertygelsen total: jesus rökte hasch. Sinnenas center kommer aldrig återhämta sig från överkokningen; känslan tordes vara allt som återstår av det som åter uppstod i toppen av trädet. Nyårslöften. Barnet med ryggen mot vinden och luggen i utsikten. All tragedi är lögn - och vi kan egentligen göra något åt varat i tiden! Därför måste orden inte skrivas utan bli lästa. Jag tänker höga kalla väggar, spådomslinjer mot våt marmor, skallben med sprickor i och taggtråd i hamnområden under ständig ombyggnation.

Så. Vid ytan av den kalla glaciären. Vad var det som brann? Kanske ligger svaret närmare havet än vi anat. Även om det nu: Det kan inte ha varit något annat än ytterst grundläggande förtvivlan: att människor blivit ting, att människans förmåga håvats in i spel, ett vad, en möjlighet. En illusion av en dröm. I natt gråter fåglarna i etern.