Man kan undra över vad vi väntar på.
Först föds människan. Sedan finns livet
där som en enda lång väntan. Man kan
se denna väntan som en illusion, eller inte.

Vi väntar på döden. Men eftersom den
ändå kommer behöver vi inte själva ta
livet av oss. Medan vi väntar kan vi göra
något för oss själva och för andra.

Försöka att i mesta möjlig mån se till
att bry oss. Se till att göra skillnad mot
hur det vore om vi själva inte fanns.
Finnas där för varandra och åtminstone

för en annan människa. Vi kan försöka
vara goda förebilder och lära som vi
själva lever. Försöka leva som vi lär andra
om hur att leva och ta vara på den tid

vi har. För endera dagen då vi ändå är
upptagna av annat, då kommer döden.
Plötsligt och överraskande. Precis så som
vi inte själva behöver bry oss om att

påskynda den. Den kommer ju ändå.
Någonstans i slutet av den utmätta tiden.
Det viktiga är att inte själv försöka
tidsbestämma livet. Utan att istället

passa på att leva och försöka att vara
en god människa. Just en sådan där
människa som man kan se någon annan
vara, se upp till och vilja vara just sådan.