sorgen sveper över,
tårarna rinner,
nedstämdheten kommer,

allt man vill är att få det slut,
man bönar och ber,
men man lyckas inte rymma från känslornas bubbla,

man hittar egna sätt,
vilket genom avdelningen ansers fel,

plötsligt är man fast i en självskade cirkel,
en cirkel som känns omöjlig att brytta sig igenom,
en cirkel man inte vet hur man ska hantera,

man rymmer från känslornas smärtsama verk,
man rymmer ifrån allt jobbigt,
men ändå är man fast....