Det är så jävla konstigt allting.
Hur jag längtar till hösten samtidigt som jag inte alls önskar bort sommaren.
Hur jag saknar trygghet samtidigt som jag älskar att vara fri.
Hur jag vill riva sönder samtidigt som jag beundrar helheten.
Allting är så jävla konstigt.

När bilar kör förbi på gatan och skriker och tutar och man kollar rakt fram.
Rakt fram eller ner i asfalten och vill att de ska sluta skrika samtidigt som man bara vill springa fram och fråga om man kan få skjuts? Är det en fest? Kan ni ta mig här ifrån?

Jag avskyr minnen.

Minnen och fett och förvridna sanningar.
Jag älskar glömska, självdisciplin och uppriktighet.
Varför är det så att jag kan sitta här och förstå och peka ut och känna mig nöjd med vad jag inser, men ändå inte kan sluta att minnas?

Jag kan inte sluta minnas hur jag låg på stengolvet och hur det var kallt och gjorde ont och jag kan inte glömma hur en grön ölflaska hade splittrats på Simon Olssons badrumsgolv.
Jag kan inte glömma.
Jag kan inte sluta tänka.

Det var disigt och högljutt och Simon frågade om någon ville ha en trekant. Jag log och gick iväg.
Gick in på toan och blundade och smsade och la överdrivet noggrant mobilen på den torra handfatskanten.
Det hade hänt nu.
Hela kroppen mullrade som i dämpad panik.
Det var ett lugn före en storm och det är det värsta jag vet.

Toaletten var tyst och kal och liten. Någon ville in och jag sa inget utan satt bara och andades och samlade mod och ville inte gråta.

Ute på balkongen grät jag.
I minusgrader var det barfota fötter i snö och nertrampade skor någonannanstans.
Jag såg dig och jag viskade eller skrek, jag mins inte. Jag såg dig och hoppas att jag höll om dig men det tror jag inte att jag gjorde.
Vi stod nog bara där och du log och jag kunde inte hålla mina tårar. Såklart.

Det spelar ingen roll Hanna, jag vill inte höra vad du har att säga. Jag vill bara aldrig mer se dig.

Och allt känns så avlägset nu för jag hörde vad du sa och det studsade inte ens bort men jag behövde något att greppatag i och det fanns inget.
Ingenting.

Minusgraderna slogs undan och det var kallt och gjorde ont.

En av dina vänner kom ut och sa något som ingen av oss hörde. Du gick in igen.
Från insidan av den större toaletten hörde jag hur du skulle ha druckit dig redlöst full och sprungit naken och fotat dig i duschen och jag hörde hur du skrattade och ropade att du älskade alla och jag satt skakande, förstört full och ändå nykter.

Vi hade behövt varandra och jag tror att du visste det.

Badrummet var helt i vitt och luktade kvinnoparfym. Ölflaskan låg splittrad på stengolvet bredvid mig. I taket glittrade tusen spottar och en inbyggd högtalare dundrade musik som jag inte ville höra.
Jag ville inte höra.

En kolsvart glasvägg ut mot altanen och vem som helst kunde se mig. Jag bara satt och huttrade i någon jävla slags önskan att det var du.

När du väl kom var det blodigt på de vita stenarna och mellan kakelplattorna på golvet. Jag skämdes fast rörde mig inte. Musiken donade och du skrattade när du ramlade in. Fumlade efter en glömd plastmugg och satte dig ner på toan när du kisade. Jag tittade bort.
Hörde en spolning och såg toalettdörren slås igen.
Sedan hände inget mer.

De måste har stängt av musiken för här ifrån var allting tyst.
Ett tyst mörker och någon som drog av mina nylonstrumpbyxor innan hon tvättade dem i handfatet. Stenarna var vita igen.
Sara ringde.

Skorna i hallen var borta men en kille hittade dem. Jag önskar att jag kunde minnas vem han var.
Simon vinglade fram och ner för trappan och kramades och log och frågade om jag inte ville ha en trekant och jag log och gick.

Tog skorna i handen och trängde mig ut mellan rökande vänner som var för upptagna med fylla för att se att jag var inlindad i papper och tejp som började lossna. Ingen bad mig att stanna och ingen bad mig att gå.
Så jag hatar att minnas, såklart.

Jag hatar att jag älskar glömskan men inte kan få den att bita på mig.
Jag hatar att den inte vill hjälpa mig att förtränga natten då jag utvecklade vad fan jag än är nu. Detta självhat som aldrig verkar avta eller förringas och jag avskyr dig för att du ens lät mig komma in och jag avskyr mig för att jag lät mig förstöra det finaste som jag vet om.
Den finaste jag någonsin vetat om.