Jag har nysurrealismen ekandes i huvudet.
Allting började med ankdammen:
-- Tänk om fötter inte var fötter
Tänk om oranget inte var morötter
Så tänk om du tänker men inte jag
Det brukar va tvärt om men inte "idag"?
-- Har du några visdomsord till oss?
-- Nej. Om allt kaffe kunde gå loss
och få postmodernismen att dö
skulle jag ändå inte kunna leva med skammen

Jag lider av kronisk skam,
som ibland är så stark att det känns
att jag håller i ett litet gram
Känslan som skär igenom hela kroppen bränns
och jag bara svettas, och det värker överallt,
i alla muskler, i alla leder, och jag känner som en anstalt
att jag kan inte bemöta det här med existentialism.
Det är för mycket. Jag skäms över allt som går
att derivera från min existens,
det är denna själens schism
Jag försöker reprojicera det som ångest,
men det som saknas är truism

Jag får en armbåge i ansiktet
Känner närheten och kärleken
Väderleken är okej, blott framvikten
i min bröstkorg dör av ampèreleken

Dömd utan rättegång
Till onormalt hög intelligens
Och onormalt höga blodvärden
Dröm om en avsevärt lång skivstång
På onormalt hög frekvens

Dömd utan rättegång
Till ett hjärta av sten
En sedimentär bergart
Glömd i en avsevärt trång
Underjordisk tunnel av ben

Jag må ha en sten istället för ett hjärta,
men min sten är åtminstone gjord av sediment
från organiskt avfall som utsatts för svärta
efter sin död med högt tryck som en present
till mig

När man tittar in i spegeln och är helt blek,
och ser hur ansiktet sakta börjar få färg igen.
Den känslan! den känslan, det känns som den
lite äter upp mig inifrån, som ett husapotek

Jag tror bara på evolutionen för att kunna
skylla alla mina problem på denna öltunna
till teori och lösning och förklaring på allt
egentligen längtar jag bara till nästa havssalt