Hemsläp.

Dagen efter vaknar vi upp med
rosiga kinder och svettiga frisyrer
och känner solen tvinga sig in i
rummet bakom rullgardinen.

"Jag är lycklig nu".
Tänker jag och hoppas att lyckan
ska bestå.

Håret har fettat till sig rejält och
ligger utspretat över kudden.
Jag stirrar upp i taket.
Drar på munnen.
Ler.
Jag vet att någon fantastisk ligger bredvid mig.
Någon som jag saknat. Någon som jag känner.
Någon som jag känner att jag känner ännu bättre
än jag känner min egen självkännedom ....Jag vill bara inte vrida huvudet ännu.
Inte riktigt än.

Med blicken riktat mot taket börjar jag fantisera.
Hur någon, där bredvid, ser ut.
(Jag vill betona för medpassagerarna att någon är verkligen inte bara "någon".)
Någon som jag får nya inputs av. Nya tankar. Idéer.
Någon jag kan romantiserar en eskapistisk verklighet med.

"Jag var kär i dig igår kväll"
Säger hon plötsligt.
Och Jag ler.

"Jag tycker hemskt mycket om dig"
Svarar jag.

Hon lägger sig på mig. Sängen knakar till.
Jag blir först lite chockad
men när hennes huvud långsamt närmar sig mitt - pirrar det i hela kroppen.
Kyssen är läppar.
Kyssen är två sunkiga morgonandedräkter som möts, men i stunden
har jag inte en enda tanke på det.

"Jag ska jobba idag"
Ljuger jag. Och hon fattar vinkeln.

Förklaringen består i att jag endast kan ta
in en liten del av emotionell närhet i taget.
Vid ett tillfälle blir det överbelastning i systemet.
Liksom.

Jag berättade för min kompis att jag tycker det är så
sorgligt att man har gjort slut med någon för man har
älskat en person så mycket och det känns otänkbart att man skulle sluta göra det.
Min vän svarar med att han tror att man ger en liten del av sitt hjärta i varje person man träffar.
Så allt har inte varit förgäves. Man håller av varandra. En kärlek finns kvar in någonting som inte är.

På klubben en vecka senare upptäcker jag det:
När tjejen, jag vaknade upp med svettig med, står med en annan kille.
Jag känner att den där delen i hjärtat bränner till som handen på en kokhet spisplatta.
Hjärtat skickar i sin tur signaler till magen
som berättar att det är dags att det ska vrida sig där inne.
Och vrida sig - det gör det. Med all sannolikhet.
Precis så känns det och kommer kanske att kännas -
varje gång.

Så.
Jag går hem
och lägger ut min dåliga självkänsla på Blocket:

"Dålig självkänsla bytes mot
livsglädje och självdistans - skam bud undanbedjes".

Jag får två svar inom loppet av en vecka.

Ett från Ingela i Åkerstorp:

"Självkänsla vet jag inte vad det är
men barnasinnet har jag minsann kvar."

Och från David i Göteborg:

"Vi kan väl mötas och tala vid?
Icke könsbaserat och oavsett åldersskillnaden".

Jag tackar, men svarar båda
att jag redan hittat en psykolog.

-

Kaffebryggaren hörs på avstånd.
Kokandes. Franskrostat kanske?
Eller nånting helt annant.

Jag försöker luta mig tillbaka och
gnotta in ryggen i ryggstöden men fåtöljen, jag nu sitter i, erbjuder inte riktigt den möjligheten.
Ryggstödet är alldeles för högt för att kunna lägga nacken över
så jag blir sittandes i en mycket oergonomisk ställning istället.
"Manssvin" - kanske någon skulle kommenterat förstrött om nån såg mig.

In i rummet kommer en kvinna "som är trygg i sig själv".
Hon hälsar. Therese. Och sätter sig vid ett skrivbord vid fönstert.

"Hej"

Säger jag bara.

Jag ser mig omkring i rummet och
tänker att det är så här det måste vara att leva in
en värld där allting känns lobotimerat.
Utan intag av några som helst känslor eller utagerande av känslor heller.

Jag prövar att skratta när jag sitter i fåtöljen.
Bara för att testa.
Bara för att det är den enda ingången jag har i att uttrycka någon slags känsla.

"Ha ha ha."
Försöker jag
men det låter mer som att jag säger det, fast jag försöker verkligen skratta ut det.

Therese tittar upp undrande på mig från papperna på skrivbordet.

Jag tänker att hon tycker nog redan nu att jag är lite märklig.
Samtidigt känner jag mig trygg i att hon slipper ställa den
obligatoriska ingångsfrågan som psykologer alltid gör:

"Varför har du kommit hit idag"?

Varför? För att jag är galen.

Hon vet nu redan att jag är dumihuvudet men jag tillägger i tanken att det är nog en överdrift. Hon träffar väl värre människor, som säger värre saker än jag säger.
Samtidigt som det inte är långt ifrån.

Therese börjar helt oväntat prata om vädret.
Jag trodde nog mer om psykologsamtal men dock så blir det aldrig, för mig ointressant att prata om vädret.
Kylan plågar mig till den bittra grad och på det mest jävligast sätt att det påverkar hela mitt inre.
Hela mitt känsloregister
(om jag nu hade något sådant - fast å andra sidan - det har väl alla kanske)
brinner i flammor när jag går ut i vinters äckliga köld.

-

Jag inser mer och mer svaret på alla mina problem och varför jag sitter där jag sitter idag.
Jag måste lämna Sverige.

Jag blir lite orolig för hur det ska mottas av publiken.
För allting har en publik.
Allting har en motreaktion i någon form. Även en icke-reaktion.
Det är det som gör livet - överhuvudtaget - innehållsfyllt.
Det skapar berg-och-dalbanorna, de känslomässiga klyftorna
- själva gapet mellan svart och vitt.
Men just nu
vill jag inte ha några alls.

Jag försöker spy upp tillvaron men det resulterar i några trött hostningar med tillkommande kräkljud.

Jag försöker skriva av mig men fingrarna sätter inga ord på min melodi.
Jag sparar utkastet på "skrivbordet", bara i fall att någon skulle låna min dator och "råka" klicka upp det.

Jag blundar en stund.
Öppnar ögonen.
Och ser.
Någon annan sitta där mittemot mig.
Istället för dig.

"Livets gång!"
Skriker någon.

"Fuck You!"
Tänker jag.

För jag Vägrar acceptera det.