Som en sann revolutionär slog jag in skallen på mig själv, och öppnade en bok om att vara eller inte... — om att ta färgen vit eller färgen röd; med känslor av uppror och kamp grävde jag min egen — grop — och — min — egen död. Kirkegaard lär ha lärt mig att människor inte utnyttjar de friheter de har — men istället kräver andra friheter; jag kommer på mig själv med att kräva att andra ska respektera min kropp, men själv har jag ingen respekt över den alls. En viss rädsla för den kan jag finna ibland, men i protestens namn har jag inga hinder från att knyckla ihop mitt framtida liv eller min nutida anständighet som en ko biter av ett grässtrå från en åker. Visst kan jag låta löjlig, men aldrig har jag väl hävdat något annat? Bränner jag sönder mig själv på insidan? — Ja! Skäms jag över min existens? — Ja. Åh, allt kan ursäktas så enkelt: Originalpoeterna hade opium och absint; vad har jag? Jag har ett tomt paket cigaretter, en tom tekopp och två tomma kaffekoppar. Jag är trött på det här. Ge mig ett liv. Ge mig en injektion.