Jag bär en prickig klänning
Mot det rosa lakanet
Taket är knottrigt, vitt
Du doftar svett och likör
Smakar cigarett och snus

Mina naglar är blåmålade
Bärnstensögon betraktar
Mitt leende så tappert
Mot kuddens mjuka djupa
Jag tappar andan

Den surrar likt en luftström
När jag sätter munnen mot ditt öra
Du ryser och din hy blir som taket
Knottrig under mina fingrar
Och jag minns plötsligt

Det handlar inte om att bli fångad
Utan att bli mött, att kunna gå
När man vill men ändå vilja
Stanna ikväll, imorgon, jag litar
Det vi funnit, det känns unikt.

Och jag väntar på
Det där bråket
Som måste uppstå
När man träffas
Kolliderar, men.

Vår saga är ingen saga
Det är vår verklighet
Vi måste inte definera
För vi båda tror på
Varandras äkthet