Vi formas och lär oss av det vi ser
här i vårt lilla kvarter
bandet med grabbarna blev mer och mer knutet
då jag dök ner för det destruktiva stupet
och jag valde att aldrig mer spara på krutet

Jag fick tidigt börja tänka som en man
fast en man utan ansvar och stabilitet
blir en pojke som inte ens vet motsatsen till negativitet
ett barn kontrollerad av en påtvingad girighet
gick lika fort som att ladda om, och blossa av ett skott
för mig att ta på mig luvan, komma igång med brott
jag ville fly, komma iväg, hitta ett stopp
ett stopp på mina tusen tankar
slippa känna hur hjärtat ba' bankar

i mitt bröst har det alltid varit ett hål
kunde fylla det ett tag med att stå på tå, skrika skål
svepa skiten och krossa nästa näsben och flaska
funkade bättre med att blossa djupt, aska och passa
skratta, bland röster som var riktigt krassa
svälja piller, vidgade pupiller, dra ladd
vad som helst som satte sinnena på sladd
jag kände mig stor, som en kung, jag var fett maxad

Det fanns många grabbar i samma sits, vi hade identifikation
vi drack, rökte och ladda fett när vi planerade vår revolution
världen var vår och du som inte höll med, jobbade på en polisstation eller ett soc kontor,
det tog mig ett bra tag, det krävdes många slag, att inse att det var en illusion.

För när världen som jag ser den sakta men säkert går under
när gamla vänner blir knivhuggna och dör på grund av tjackskulder
när tankarna och känslorna inte ens går att dämpa, när det bara är ett stort muller
då märker jag helt plötsligt vem jag är, vad jag har blivit och att det är en fet jävla blunder.

Allvarligt?

När byttes drömmen om att bli brandman ut mot att få sitta inne och bli kallad sandman?
När blev det töntigt med kärlek och närhet, och häftigt med vapen mot pannben?
När blev det roligare att slå på någon med batong än att sitta med vännerna och sjunga en sång?

Frågorna som pressar mig gång på gång.

Vi formas och lär oss av det vi ser, i vårt lilla kvarter
och det kan vara både rätt och fel
det går upp och ner och vi blir fler och fler
men ärligt dom flesta sitter bara och ler
när vi inser, att vi ALDRIG kommer bli som er!

Att se barnen som problemet, är knappast bra för systemet.

Behåll ert hat, fyll ert fat med skabbig mat
för det enda ni kan är att prata, så fortsätt lek smarta
och kom med ert snack om att vi skulle vara pack
berätta sen, på höga hästar varför ni är dom bästa
fortsätt sätta er själva i test och skapa protest

Fortsätt gegga in er i smeten kära ni, men ni är välkomna till verklighetens komedi
välkomna att se resultatet av destruktiviteten
välkomna att beskåda helheten
av auktoriteten

För som sagt det är vi som blir fler.
Fler och fler som bara står och ler
och vi råkar vara grunden, som håller upp er
så hur kan vi ens falla ner?

Hur kan vi ens falla ner?
Snälla förklara, för jag skrattar bara!