mad man maldorisk michaux en gång
sex sju eller åtta
spelar det någon roll
hur många år
jag var
när han kom till tals
i baksätet av en bil som nyss parkerat
utanför den röda villan
spelade det någon roll
hur vis min mamma var i sitt skilsmässoskav
när hon inte hade något svar på min
i all vedervärdigt barnsliga
välmening ställda fråga: vad
är egentligen meningen med livet

en sak
stod snarligen klar så
också för det lilla livet
jag även fast vad det nu var
inte hade nog ord för att förklara känslan
av sitt frammanat skräckslagna modersgap
förstenade ögon med vilka hon sa:
varför då?
så säger bara sådana som är väldigt deprimerande

inte: kom nu min vän
så går vi in i huset igen
nej
intet mer var där med det:



vad var livet det
lilla jag med fragil fjantröst inte
ordagrant var
den som bad om förlåtelse
för liten
för min unga dumma dumma fråga det var
livet framför flimret av
så ska det låta eller
fångarna
på fortet robinson
och ö-ångest följetången
lördagen som aldrig kommer
men börjar morgonen
kvart i nio vaknade yr
som besatt av spindelmannen
inte jag inte långt
ifrån nära
människovädret nätet sockersöt
socker socker socker säkerligen min första drog
här där allt var värt det
till och med säkert
mitt första beroende

ändå så enkelt att bara häva iväg det
minst tio år senare
följer ett stort ansvar
med stora krafter
hånskrattande naturtalangen
och informationen kommer som ett brev på posten
som en mistlur i fredstid
som suicidpreventiva stängsel på alnöbron

visionen: sexigt putande mage i sommarklänning.
ingen orsak: i väntan på bingolotto.
om inte-verk: detta vad.

existensens begynnelse
behöver inte mer än
en dröm om evig kärlek
så











kom ihåg
den egentliga titeln












ett blodomlopp av tid
måste vara självdestruktivt
för att koagulera

att metaforisk godhet
är ondska
anarkism socialdemokrati
högervindar teknokrati
tyler durden i mitt hjärta
bara ännu ett citronträd

aj satan
apar jag efter påsmällen
mitt hjärta
hämtar andan mot dörrkarmen
vilar mellan dunsarna
hon mosar mosar allt hon försöker

i en strålkastarvärld
bortkastar gemene känsla
jag undrar hur de känner
de övermänskliga

och Nietzsches bränder
var de någonsin äkta
finns det ett värde
att tillskriva hans ord
ännu en av alla dessa män
som inte tycker om sitt gäng
och därför försöker
efter
sig själv
överallt

ingenstans
lars winnerbäck i köpenhamn
röker upp tystnaden och blåser ut sverige
tomas ledin inför ett utgånget folk på gatufesten 09
en gång full av sommar
jocke berg i psykbunkern
saknar alla ord på en scen
framför förstörda generationer
mattias alkberg på pipeline
bara vidrigt vänstervriden ungdom hör
hur hans ölmage skvalpar
hunter s thompsons magsyra
droppar adrenaliniskt ofokuserat klinisk
mytomspunnet svald av ett upplöst jag
vill man göra tvärtom får man väl göra tvärtom
det är klart
för alla utom de som andas gas
bakom kavitetens stryptag
shoreline utan håkan hellström
broller jr och stjärnorna
“journalistikens” ordmobb
vuxna människor tuktar sina slavar
vanföreställer föreställningen tills den
propagerar för förevändningen
hierarkin
alla ska vi
materia invid förskingringen
förbli före vändningen

innan allt allt allt allt vänder om igen
inte ett ting känns igen igen
där någonstans dör man för en vän

Johan Fritz som skrev sig till havet
leif holmstrands främmande röst
gör det själv-kandidatur vid gehenna
osynlige anyurus dofter som stångas kring murarna
till vad att vara
eller inte vara
vad som inte retar sinnena
bli ett med allt
det sjätte budordets bragdguld
tre alternativ på wikipedia
kristians lundbergs gatuhjärta till kaststen
nöjer sig inte med att lämna ringar på vattnet
att vara eller inte vara
renare än ångesten under bron
en film om olle ljungström
flykten från helvetet
rimbaud
yngre utomstående tyngre
förlöst från den enda tiden
examensprovet
upplöser överglänser
flanören som rastar chimären
under citronträdet
under litteraturhistoriens azurblå himmel
min filosofi-/svenskalärare nihilmästarens
avskyvärda offergåva i gymnasial avsky
stig larssons pedofila elitism
omvälver två tre fyra steg passé
men når aldrig begynnelse
fingerknäppt mentorskap
autentiska dementorsgap
kontrollens subversiva spegelbild
varför inte känna dig som hemma
du som reser och håller dina käftar
ensam som det känns att längta bort
och vid strandkanten skärskådas kaviteten
hur regnbågen dör vid havets hals

(så man stannar utan
för att bry sig
utan att förstå gaia
den jävla slampan bara fastnar
dränerad på tankar
oförmögen att ens i idéns ozonabstrakta
trampa vidare
tills intigheten brister
maldoror träder dubbla kondomer över kuken
stöper sin sonmakare i en vulkan
för heder och ära
denna bittraste av brygder
gör sig aldrig, som lavan begravd i strömmens vägval)











i överkänslig hinna
ingenting finns
utom inom
det här att vinna

kretslopp kretskort slut mig kort
bad boy martin ett utomjordiskt nyp
urgullig luthersk typ innanför björkpannan
majestätisk faller den ned över tomten
slår upp sår
en härdas
som våldet flyttar färdas
vittrande kvinnohänder mot bergsfoten
där aldrig kvinnor händer allt
i en sfär så överflödad av vacker misär
där kollektivets hjärnsläpp
ser till att den jävla urusla noob-nolla
som inte kan förstå
orsaken till sin värk mitt i ett mästerverk
brister isär till något betydligt mer linjärt

än tiden och
rum
som utgör
formar
allt det här
som blir
utelämnade känslor
det redan vunna
besegrade
alltet

kom ihåg
den egentliga titeln

oavsett
när det begav sig
när det var viktigt att veta
sin och andras favoritfärg var jag instinktivt blå
i en ömsom ljummen ömsom frostig
tempererad dal för att betinga
tankekartan vad
jag
själv aldrig erkänt
annat än svaghet sedan ginny
weasly onåbar brände ett hål i filmduken
där hjärnans evinnerliga smärta så småningom sipprade ut
rakt igenom fånigt människoklädde donnie darko
superhjältens portal frammanad av
en enögd ung svart dom i kaningestalt
kläckte ägget för att blotta en bubbla

plötsligt var jag ekot i mitt lod
ett ankare svald av mishimas hav

och det var så jag
kom
såg
alltingets ingentinghet
gick
förlorad och förstod
bara så där

liksom här

begränsade ord brinner

i drömmen om postnihilism

förmåga nog

att trösta gretchen ross

när ingenting går att förändra

längre än så här

allt det här

vem där skär

sig jag

var där jag sa

här slår vi oss ned för evigt

totalitär tills något nytt

sprakar synapsernas skav iväg

tills vad förmår dra mig isär

som ett nät

till det där som inte kan tänkas vara värt

sitt inte nedlagda

nedslagna värde

erhållna skitvärld jag skiter i

det här det här

är jag det här

det här

sen när

sen då

det där

känns så

vem då

hejdå