Min inspiration till att skriva och vara kreativ hade helt plötsligt hamnat på hyllan. Normalt brukade jag fastna i korta kreativa rus som varade i några timmar. Under den tiden var min kapacitet obegränsad, det fysiska och psykiska samarbetade automatiskt genom att mina tankar lämnade hjärnan och hamnade perfekt på ett papper. Dessa tankar var inte strunt, det var blodigt allvar. Allting som antecknades i denna tid av rus var användbart, det var tydliga konstateranden av livet som jag var stolt över att äntligen ha insett. Det kanske till och med bara var jag i hela världen som insett en del av dem.
Det enda mina texter tillförde nu var dock en jävla röra i skallen. Allt var nu trams, det fanns ingen användning av innehållet för att de hade ingen som helst mening längre.Jag hade visserligen aldrig haft någon avsikt eller samband med alla tidigare skrivna texter, de var bara funderingar som i rätt tidpunkt fått utlopp. Nu när det helt plötsligt stod stilla där uppe blev jag frustrerad. Det var som att jag kastade en tärning om och om igen, varje nummer som visades var de antal steg framåt jag fick ta. Jag väntade på en sexa, men fick ettor så många gånger i rad att det kändes som att jag stod helt stilla. Utan flyt kunde jag inte koncentrera mig. På ett helt år fick jag inte ett enda vettigt ord nedskrivet. Inspirationen var som bortblåst och hade förstått att man inte heller kunde framkalla inspirerande känslor på ett naturligt sätt. Det spelade ingen roll om jag satt på en klippa vid vattnet och sakta lät en tår trilla ned för kinden, samtidigt som "Skinny Love" spelades i lurarna.
Jag kände att jag inte ville skriva mer. Jag var färdig.Det jag älskade mest var inget som var menat för mig, och nu var jag tvungen att se min framtid ur ett annat perspektiv. Det perspektivet var obefintligt. Skriva var det som gav mig en alldeles speciell känsla av eufori som inget annat någonsin fått mig att uppleva. Jag hade hittat mitt sätt att tala, men plötsligt var jag stum.

Jag fungerade ungefär som människor gör när de är bakfulla; resonerar som idioter och sitter fast i ett väldigt begränsat tankemönster. Det var då jag träffade en till idiot med en del märkliga resonemang. Jag älskade honom direkt. Aldrig hade jag i hela mitt liv blivit så provocerad av en annan persons åsikter, utan att bli irriterad.I samband med att vi först träffades förändrades hela min syn på mig själv. Han fick mig att känna mig som den personen jag eftersträvat att vara en vacker dag. Jag såg nya sidor hos mig själv som jag älskade. Jag var samlad, harmonisk och vacker. Han gav mig komplimanger över egenskaper jag själv inte upptäckt, och när han lyfte fram dem, växte jag fram. Han skapade mig, helt plötsligt var jag någon annan. Någon bättre. Från första gången vi möttes förstod jag att han skulle ha en stor betydelse i mitt liv. Jag var den jag ville vara. Jag kände mig levande och nu ville jag skriva igen för första gången på lång tid, jag skulle bli författare som jag alltid velat. Nu ville jag ta hand om någon annan än mig själv. Jag ville för första gången i hela mitt liv låta en annan person omfamna mitt hjärta. Utan att veta vilka risker som kunde ha medföljt gav jag honom, det som för mig var värme och tillit. Den här mannen fascinerade mig så mycket som ingen gjort förut, jag ville veta mer. Jag höll inte alltid med om hans kritik på omvärlden och framför allt inte kritiken på sig själv, men jag intresserade mig genast för alla våra olikheter. För mig var det aldrig märkligt att jag fastnade för någon som var så olik mig själv på många sätt, jag älskade det. Det var det som gjorde allting så unikt. Den viktiga delen var den inre pusselbiten inom oss båda som klaffade. Jag kände mig unik, jag var den jag ville vara.

Detta var mannen jag aldrig mött.