Bergen var så olik de berg hon alltid målat. På hennes bilder hade bergen släta sidor, men i verkligheten var bergssidorna ojämna. Ibland stack det ut ett träd från bergssidan, ett träd som var högre än sina kamrater. Den gröna skogen blev ibland bara en grön massa, speciellt på långt håll, men när bergen kom närmare kunde man urskilja enskilda träd på den ojämna sluttningen.
De alltjämt förändrande bergen for förbi utanför bilens fönster där den skumpade fram på väl använda vägar. Hon tröttnade inte på att stirra ut på bergen och bestiga dem i sina tankar. För sin inre syn såg hon en våg av fantasivarelser störta fram bredvid bilen och på bergssluttningarna, välta ner träd, sätta skogen i brand och sväva ovanför de brinnande stockarna som föll som käglor. När en av fantasivarelserna vrålade och slungade iväg en kvast mot bilen hoppade hon till och andades ut genom näsan. Bilen skumpade fram på vägarna som slingrade sig fram mellan de höga bergen.
Hennes blick drogs till någonting som inte var ett fantasifoster, men som ändå inte borde var där. Ögonbrynen rynkades när hon stirrade på de läderartade vingarna som arbetade sig högre upp på himlen. En slank kropp hängde mellan vingarna och en lång svans glittrade som av safirer när varelsen slog med den.
Hennes ögon vidgades och läpparna särades då hon betraktade draken som inte borde ha varit där men som trots allt var där.
Ett parti med höga träd skymde plötsligt sikten och hon ruskade på huvudet, men när sikten åter var fri hade den blå draken försvunnit.