Vintern har varit lång och mörk.
Kylan in i min själ djupt trängt.
Ute sover träden sin vintersömn, väntande på solens första strålar.
De väntar och vet att hon kommer.
De väntar på vårens första strålar.

Länge har jag varit i vinterns tunga, kalla mörka land.
Vårsolen har jag aldrig träffat, ej heller väntat på.
Nä, för olikt träden så har jag ej hyst något hopp om värme,
Utan min själ har för alltid klätt sig för att utstå vinterns stränga kyla.

År efter år har jag förundrats över hur ståndaktiga träden väntat,
fast övertygade om att de värme igen skulle få.
År efter år har jag sett hur vårsolen värmt deras frusna grenar,
töat bort deras täcke av is.
År efter år har jag sett hur träden hälsat solen välkommen, hur deras knoppar svällt och hur tallarna sträckt på sig i hälsning mot henne.

Men min själ och jag har fortfarande gått i vintermörkrets rike.
Tills en dag, en ny sol syntes vid horisonten.
Först svag, men så lockande.
Först så vände jag ryggen till, men sen så sneglade jag på den litet till.
Och se, den fanns kvar, fast rödare och varmare leende mot mig.
Hennes strålar räckte sina händer mot mig, manade mig att komma henne till mötes.
Jag beslutade mig för att se, ja jag kunde inte låta bli.

Jag klädde mig i rustning, ifall det skulle vara en villfarelse.
Jag bestämde mig för att vara kall och hård, för så har jag tidigare överlevt.
Tröttheten och uppgivenheten värkte, men jag började sakta gå mot ljuset.
Jag snubblade och föll, reste mig igen och fortsatte att gå.
Trollbunden av strålarna och sången från skyn.
Och se…
Ju närmare jag kom, desto varmare var solen.
Ju närmare jag gick, desto mer värmdes min själ upp.
Ja, sannerligen, här var min vårsol.

I år skall jag låta mina knoppar svälla.
Jag skall likt tallarna sträcka mig mot henne för att hälsa henne välkommen.
Jag har äntligen fått se min sol, fått känna hennes värme.
Jag har hört hennes namn, ty vinden har viskat det till mig.
Ett namn så underbart vackert att jag släppt in det i mitt hjärta…