Tänk dig att du öppnar dörren och går ut i en kall men solig höstdag. I öronen dånar musik och du har klätt dig för en lång promenad. En promenad som tusentals andra.

Du börjar din vandring på en runda som du gått så många gånger tidigare och du tar den riktning då du möts av solens värme.
Du njuter, av solen och djupa andetag av den kalla och friska oktoberluften. All stress försvinner undan för undan och din kropp rör sig successivt mer och mer avslappnat.

Efter några minuter känner du hur knutarna i ditt inre skingras och du öppnar dig för en känsla som väntat i det fördolda. Känslan som kommer är sorg.
Du visste att den skulle komma, hade känt den ligga och vänta på att du skulle bjuda in den.
Den vackra, försynta sorgen som är alldeles för respektfull för att tränga sig på.
Med solen som lyser upp ditt ansikte tar du emot sorgen i trygg famn. Med tårar rinnande värmer du den i sitt bottenfrusna tillstånd och hjälper den att smälta, luckras upp och slippa sina plågor.

Denna sorg som måste vårdas med så mycket kärlek och ömhet. Sorgen är alltid ett barn, ett litet barn som måste älskas till döds, för att bereda nytt liv.
Du fortsätter vägen fram och gråter över det som gått förlorat och aldrig kommer åter. Sörjer det du aldrig kommer få och kampen du aldrig kommer vinna.
Du vet att smärtan inte är det svåraste att uthärda. Acceptansen är den stora utmaningen.

Ute transformeras naturen från färgrikedom till föruttnelse och död men inom dig väntar en vår efter en livstid av vinter. Själen som inte fått njuta av aprildagg på länge skrattar högt när isen börjar vika och bevattna din inre torka.
Du blir plötsligt medveten om att du inte längre skyndar på stegen. Sakta går du fram, insuper skönheten i en kall men solig höstdag. Du ler genom tårar.
Det finns något saligt över världen den här promenaden då du inte längre springer fram för att hinna ifatt lyckan. För i just detta nu finns den och du upplever en ofantlig kärlek i det du kan se, höra och känna.

Människor passerar dig och de har samma frånvarande, fokuserade blick som du själv haft så många gånger förr på dina promenader.
Aldrig har du känt dig så närvarande i nuet som du gör just i denna stund och finns det en Gud så har han flyttat in i ditt hjärta. Ditt hjärta som fylls av all kärlek som universum kan uppbåda.
All lycka är kärlek och kärleken saknar ett pris, den är helt gratis om man bara vågar ta emot och släppa in den.

Just i detta ögonblick då Gud tagit plats i ditt hjärta och du kan tillåta dig att älska all blomstring och all vissenhet inser du att livet också har en plats för dig.
Njutningen kräver inte skammens och piskans pris om den är ren och sann.

Du hjälper sorgen laga sina brutna vingar och tar farväl för den här gången. Ni kommer mötas igen men idag har du gett den frihet.
I vinden hörs sorgens budskap "Skynda att älska, skynda att älska, oförbehållslöst och villkorslöst. Livet kräver din hängivenhet för att liv dig ge"

Du börjar närma dig slutet på din promenad. Bakom dörren framför dig väntar en annan verklighet och du är rädd för att lämna den här stunden. Du vänder dig om en sista gång för att vördna solen, din livgivare.
Minnet av den här promenaden kommer förr eller senare att blekna men du vet också att idag öppnade du en dörr inom dig som aldrig mer kommer att förseglas. inte ens av glömska.

Sakta stänger du dörren bakom dig.